10 Fredag 12.20

Carla Lindell var totalt utmattad efter de senaste dygnens händelser men hade inte tid att vila. Det var dags att packa ner vad hon behövde för sin resa till solen. Den resan var hon sannerligen värd! Att hennes far dött för bara några få timmar sedan på Sahlgrenskan hade ingen betydelse. Resan som hon och hennes älskade skulle göra var viktigare. Den hade hon drömt om länge, länge och ingenting, ingenting, ingenting skulle få försena eller hindra den.
Allt var planerat, välplanerat, superplanerat och det skulle krävas en jordbävning eller ett världskrig för att inte planerna skulle förverkligas.
Hon hade varit skicklig, beräknande, noggrann och listig. Ingen kunde ana någonting om hennes älskade. Pappa hade anat och börjat undra så smått, men nu var han inget problem längre. Mamma var aningslös, självcentrerad och urblåst i huvudet i största allmänhet och skulle aldrig kunna räkna ut någonting, även om hon hade de flesta fakta. Hon var betydelselös i sammanhanget, mamma. Hon kunde räknas bort. Carla hade alltid räknat bort henne, hon var inte värd annat.
Curtan var ett helt annat kapitel. Carla trodde inte att han anade någonting förrän hon själv hade avslöjat att hon hade en annan älskare - och han hade inte verkat varken överraskad, chockad eller ledsen. Fast - i det tillstånd han varit i när hon avslöjade det, kanske hon inte borde anklaga honom. Han kunde ju inte vara vid sina sinnens fulla bruk alltid.
Carla skrattade rått och hjärtligt åt sina härliga omskrivningar. "Inte vid sina sinnens fulla bruk" - nej det hade han verkligen inte varit senast. Fy fan vad kul! Han hade varit borta för vinden. Som en lodis som hittat en penninglott och vunnit miljonen och köpt ut för hela pengen och druckit det bus, bas. Borta! Väck! Helväck! Skrattet blev ljudligare och ljudligare ju mer hon tänkte på den dråpliga situationen.
Curt hade säkert trott att de skulle gänga sig, bilda familj och få ett Svenssonliv med ungar, blöjor, städning och allt annat. Fy fan vad han bedrog sig. Nu kunde han sukta i sin ensamhet. Drömma om kärlekslekarna på fredags- och lördagskvällarna och dygnet runt på semestrarna på Bermudas. Det hade inte varit så pjåkigt ända fram till dess hon upplevt sin nya älskare. Fan vilken skillnad!!!
Curt skulle säkert sörja, sakna och längta efter henne, men skit i det. Han fick väl hitta någon annan att komma försent till och att åka till evinnerliga Bermudas med. Fy tusan vad tråkigt det kan vara på Bermudas - trots att det lät så helmysigt i resereklamen.
Nu skulle det bära av till Portugallien, till solen i Algarve, till bad, surfing, älskog och sardiner - fast inte i den ordningen. Nej inte i den ordningen! Aldrig i den ordningen!
Hon hade varit där en gång förut ensam. Njutit av folket, solen, naturen, havet och maten. Nu skulle hon få njuta allt detta igen och dessutom få göra det tillsammans med sin själs älskade. Hyra en bil och köra runt i södra Portugal. Ha hotellet i Lagos som huvudkvarter och göra dagsutflykter till olika områden.
Bergen i norr måste besökas, kanske ölfestivalen i Silves. Bergen - vad hette de, jo Monchiquebergen med eucalyptusträd och en bedövande vällukt.
Den platsen skulle nog varit fan så mycket behagligare för Curtan häromkvällen. Än en gång kommer gapskrattet - nej tyst, inte tänka på Curtan nu. Tänka på resan i stället.
En utflykt till Gibraltar och naturligtvis en utflykt till "världens ände", Cabo S:t Vincente. Tänk att få göra en utflykt med sin själs älskade till världens ände - vilken lycka, vilken lycka, vilken lycka! Det hade inte varit samma sak att göra den resan med Curtan. Än en gång kommer skrattet, det går bara inte att hejda. Curtan är inte värd att göra en resa till världens ände med - men han fick gärna fara dit pepparn växer.
Skrattet och munterheten tog överhanden. Att far dog var den bästa present hon kunnat ge sig själv. Nu kunde hon använda nästan obegränsat med pengar och hennes älskade skulle få ta del av alla hennes fars hemligheter. Hon själv brydde sig inte om makten som hemligheterna skulle kunna ge. Hon var bara intresserad av de sköna sekinerna. Hon ville bada i pengar, i champagne och i sin älskades ögon. Kanske bada i åsnemjölk i Portugallien - nej fy sjutton hellre då i champagne. Att bada i och älska i och dyka i tills man var så berusad av både det ena och det andra att hjärnan exploderade av salighet.

Dörrklockans ding-dong avbröt Carlas funderingar och munterhet. Efter en hastig blick i spegeln och några små gester att rätta till ett par ostyriga hårslingor öppnar hon dörren och utbrister:
"Men min älskling! Vilken överraskning! Jag har längtat såå! Men borde du verkligen komma hit. Kan det inte bli farligt för oss båda? Men vad är det älskling? Vill du att jag skall ta hand om pistolen åt dig här? Men vad gör du? Sikta inte på mig!!"
Det dova, avmätta ljudet av en ljuddämpareförsedd pistol överröstade inte nämnvärt trafikbruset från gatan utanför. Inte heller ljudet av den fallande kvinnokroppen.

11. Fredag 13.10

Stig var inte direkt van vid att bli utskälld av sina patienter - men under årens lopp hade han lärt att människor med psykiska problem ofta tillät sig att vända sin ilska och sin ångest mot honom. Att göra någon form av sammankoppling mellan honom som terapeut och sina egna problem och därför rikta sin frustration mot honom och låta honom klä skott för sina egna obehagskänslor.
En vanlig normal människa skulle troligen ha tagit tillfället i akt att bli rejält ledsen och kanske supa sig ordentligt full för att döva besvikelsen - men Stig nöjde sig med att svepa i sig tre Ginsengtabletter på raken och spädde efter en stund på med ett par tabletter Rysk rot. Stärkt av detta plus ett par smörgåsar och ett otal koppar kaffe orkade han lägga pannan i djupa veck för att försöka lösa mysteriet.
Vad hade egentligen kommit fram i det karga, osammanhängande ordflödet under hypnosen. Ingenting! Ord utan mening och utan inbördes sammanhang. Det skulle kunna vara brottslingens minnesbildsfragment men det skulle lika gärna kunna vara offrets minnesbilder utan de nödvändiga och förklarande bindeorden.
Han hade lust att svära rejält ett tag för att lätta på funderingstrycket, men som den väluppfostrade skåning han var så undslapp det honom bara ett och annat "Hondan" - som var den mildaste svordom han visste. Telefonsignalen hindrade honom att falla för frestelsen att droga sig med ytterligare två Ginsengtabletter.
"Hej, Göran här! Det var inte Långås som blev rånad utan en mäklarkollega som heter Karl Lindell. Lindell blev skjuten i bröstet under rånet och ligger på Sahlgrenska med allvarliga skottskador. Lindell och Långås har samarbetat under de senaste åren och har sina kontor vägg i vägg. Långås verkar vara inblandad på något sätt. Polisen söker honom för förhör, eventuellt misstänkt för rånet men han är inte efterlyst eller häktad ännu, de saknar väl konkreta bevis. Det ryktas om tvättning av pengar för ryska maffian - men om det stämmer eller inte har jag ingen aaaning om. Långås är en rik knös med lågbelånad villa på Långåsliden med gigantisk tomt och sommarstuga på Särö. Plus båt, flott bil och en sliten hammock med trasigt tak. Han är ogift och vad jag vet varken sambo, delsbo eller särbo."
"Var kommer den slitna hammocken in i bilden?"
"Har jag ingen aaaning om, men den står i hans trädgård på Långåsliden. Du ville ju ha alla uppgifter jag kunde få tag på."
"Jaha och hur många fönster är det i kåken och hur många pinnar i staketet?"
"Vänta skall jag titta i mina papper!"
"Nej för sjuttons hondan det behövs inte! Äger han alla aktierna i företaget själv?"
"Ja åtminstone enligt senaste noteringen på Patentverket. Han tecknar bolaget ensam och han och hans gamla morsa, som är lika lastgammal som du, är styrelse."
"Bra jobbat! Vet du namn, adress och telefonnummer till mamman?"
"Har jag ingen aaaning om. Nej jag skojar. Hon heter Anna Larsson och bor på Ålandsgatan 2 men telefonnumret har jag inte slagit upp."
"Det kan jag fixa själv. Tack för hjälpen!"
"Ingen orsak, jag var ju tvungen att göra det för familjefridens skull. Är snaran borttagen från halsen nu?"
"Haha, jaså du tog snaran som symbol - jag hade tumskruvar. De är borttagna och kastas härmed - fast får du reda på något mer från polisen är jag idel öra."
"Får se, får se! Hoppas jag kan komma på något smaskigt om dig nån gång så jag kan få klämma upp dig mot väggen som gengåva."
"Knappast troligt - men du får gärna försöka! Tack än en gång!"
"Jökens, jökens - hälsa hönsen!"

Stig fick numret till Anna Larsson från nummerupplysningen och försökte ringa henne men ingen svarade och ingen telefonsvarare gav information. Han hade fortfarande handen på luren när det ringde. Han hörde Görans upprörda röst.
"Hej igen. Polisen har efterlyst Långås. Lindell har dött och Långås är häktad i sin frånvaro för mord alternativt dråp. De gjorde husrannsakan både på Långåsliden och firman men där fanns visst ingenting. Efteråt vid en husrannsakan hos Långås morsa på Ålandsgatan hittade de en pistol som man misstänker är vapnet som Lindell blev skjuten med. Långås är inte registrerad för vapnet. Det är troligtvis stulet. Morsan, ja fru Larsson, är intagen på Lillhagen. Hon är senil och allmänt koko och har inte själv varit i sin lägenhet på senaste månaden."
"Det var som fan! Jag trodde faktiskt han var oskyldig."
"Stopp gubbe lille - när det är du som säger det så heter det "Det var som hondan" - "fan" är alldeles för grovt för dig, du kan riva dig i munnen!"
"Okej du får som du vill: Det var som hondan. Hur som helst så stack Långås härifrån för en timme sen och var ilsken som en gallsjuk geting. Jag lär inte höra av honom igen."
"Då så, då ringde jag visst i onödan."
"Inte alls! Jag är tacksam för din insats. Nu är det jag som står i skuld till dig. Behöver du hjälp med något så ring!"
"Inte för tillfället om du inte har ett par hundra tusen i nån madrass att låna ut. Fast det hade varit mycket roligare om jag haft en smarrig hållhake på dig!"
"Den hittar du nog aldrig, precis lika litet som att jag skulle kunna hitta pengar i madrasserna här."
"Troligen inte, du mönstergubbstrutt. Hälsa gumman din och barn, barnbarn och hundar, katter och den där visslande fågelkrabaten du har. Jökens igen."
"Hej och tack!"

Stig kände inte för att sätta igång med dammsugare och dammtrasa. Det fick vänta till nästa vecka. Nu ville han skaka av sig den här trista historien och så snabbt som möjligt komma till bostaden på Österlen - långt borta från problem och bekymmer. Han packade sin attachéväska och kontrollerade fönster, telefonsvarare och kaffekokare, tog på sig sportjackan och öppnade ytterdörren.
"Förlåt mig att jag var så dum! Jag vill verkligen be om ursäkt för min oförskämdhet. Jag vet inte vad som flög i mig som bar mig så illa åt. Jag vet ju att du vill hjälpa mig. Jag kan bara skylla på mina spända nerver."
På yttertrappan stod Curt Långås med ett förläget och ångerfyllt ansikte som dock lyste upp i triumf när han fortsatte:
"Jag var tvungen att komma tillbaka och tacka dig. Jag gick in och åt en bit på Gästgivaregården sen jag rusat ifrån dig och medan jag satt och åt så lyfte dimman inom mig. Jag fick minnet tillbaka. Det är kristallklart! Jag minns allting utom vad som hände i onsdags. Den dagen verkar vara helt utraderad. Får jag komma in?"

12. Fredag 14.00

Hur kan man skämmas så in i helsike. Jag tappade humöret, okej. Kan väl vem som helst göra som känner sig besviken över att ingenting händer och allting fortfarande känns jättejobbigt och hopplöst - men för fan, jag menade ju inte att skälla ut den här lille homeopaten. Han gjorde ju bara sitt bästa. Nu har ju hypnosen gjort effekt och minnesförlusten är över till nästan hundra procent - men oron är fortfarande kvar. Jag skulle ju fortfarande kunna vara skyldig till mordet på Kalle.
Vad hände egentligen i onsdags? Vad har jag gjort eller inte gjort? Varför är jag i Malmö och inte hemma i Götet och framförallt var kom alla pengarna ifrån? Jag måste ha mer hjälp för att få fram svar på frågorna, kosta vad det kosta vill! Konstigt egentligen, jag har fortfarande inte fått besked på vad det här hypnoskalaset kostar, men skit samma, jag har ju så det räcker, om det nu är mina pengar, fast jag har ju mer på annat håll.
"Har du hört nyheterna eller läst kvällstidningarna?"
Ramsjös röst verkar spänd och bekymrad - vad tusan är det han har fått reda på?
"Nej hurså - har de sagt något om mig?"
"Det vet jag inte, men jag har en kontakt i Göteborg som har luskat lite hos polisen. Det var inga roliga saker jag fick höra och det är väl ute i massmedia också, skulle jag tro."
Hur kan jag lyssna på Ramsjös uppgifter och ändå få tusen bilder, minnen, tankar och känslor i huvudet. Det huvud som var så innehållslöst för bara ett par timmar sedan verkar nu vara en tummelplats för precis allting på en gång.
Jag är alltså efterlyst för mord. Jag som alltid har försökt hålla mig ren, osynlig och oskyldig - aldrig misstänkt ens för vårdslös deklaration eller ens fortkörning. Har skjutit min kompis Kalle Lindell och rånat honom på ett par miljoner. Kalle är död! Jag har skjutit honom! Varför? Vi som var så goda vänner! Jag gillar - gillade - ju Kalle. Jag kan väl inte ha skjutit honom. Det måste vara fel. Det måste vara någon annan!
"Herregud Ramsjö - du måste hjälpa mig att få reda på vad som hände i onsdags. Vad jag gjorde och varför jag bar mig åt så - om jag nu verkligen gjorde det som man påstår! Jag kan ju för fan inte försvara mig om jag inte vet vad som hände! Vill du, snälla? Du får hundratusen ja tvåhundratusen om du hjälper mig!"
"Jaja det där erbjudandet glömmer vi men visst vill jag försöka hjälpa dig att få fram resten."
"Kan vi ta en omgång hypnos till? Nu? Med en gång? Snälla!"
"Okej men först måste du berätta om ditt samröre med Lindell, annars vet jag inte vad jag skall fråga om."
"Visst! Jag blev auktoriserad fastighetsmäklare för fem år sedan och hade turen att få kontakt med Kalle Lindell som hade sitt kontor centralt på Kungsportsavenyn. Kalle hade varit kompanjon med en snubbe som precis hade lämnat in - och ville gärna ha in mig som ny delägare. Jag vägrade eftersom farsgubben, som var antikhandlare, hängde sig när hans kompanjon snuvade honom på en sjujäkla massa stålar. Jag ville inte råka lika illa ut. Så Kalle erbjöd sig att bygga om sina kontorsutrymmen till två. Jag fick hyra det ena för min verksamhet. Dessutom accepterade jag ett ganska brett samarbete. Jag satsar på sommarstugor, villor och tomtmark i havsbandet och på öarna. Kalle satsar på villor och hyreshus i stan. Vi byter objekt och tips och det går som smort. Det enda kruxet är Carla."
"Vem är det?"
"Carla är Kalles dotter. Enda barnet och bortskämd till tusen. Hon har för sig att jag är intresserad av henne och att vi ska slå våra påsar ihop. Hon har hängt sig på mig som en kardborre, löpsk som en kaninhona på Gotland."
"Men du är inte intresserad av henne?"
"Inte på det sättet! Vi har haft kul ihop men fy fan för att gänga sig med henne - det hade varit värre än att hänga sig som farsgubben gjorde. Hon är som ett plåster och tjurar i månader om hon inte får som hon vill. Nej jag har hittat en liten ärtig ängel som är from som ett lamm. Hon skulle inte tjura en sekund om hon inte fick åka till Bermudas på julen eller jag glömde tiden och kom fem minuter försent till en träff."
"Vet Carla om det?"
"Nej för tusan, det har jag inte talat om! Å andra sidan har jag aldrig lovat henne någonting. Det är bara hon själv som tar för givet."
"Hade du och Lindell någon större affär på gång?"
"Nej inte mer än vanligt. Jag tipsade om ett hyreshus på Hisingen och fick en sommarvilla i Onsala av honom. Nej inget speciellt, vad jag kommer ihåg - men som du förstår så kan jag kanske inte lita helt på mitt minne ännu."
"Nej kanske inte. Då så, är du beredd för en stunds natti-natti?"
"Självklart!"

Procedurerna följer samma mönster som de två tidigare gångerna. Det känns förvånansvärt tryggt. Den här lille gubben utstrålar någon form av lugn runt om sig, och det smittar av sig. Mina tankar slutar att åka karusell och dansa shottis med mina känslor när jag hör honom ge de inledande instruktionerna, att andas djupt och lugnt och koncentrera min upplevelse på en punkt mellan ögonbrynen. Vad som hände sedan vet jag inte, men jag slocknar totalt och är komplett borta tills jag hör honom säga:
"Tre! Du är helt vaken! Pigg, utvilad, glad och lugn. Slå upp ögonen när du känner för det."
Jag känner mig lugn. Förvånansvärt lugn med tanke på att jag nu troligen skall få svar på mina frågor. Jag är kanske, möjligen, troligen en våldsman som mördat sin bäste vän och kompis. Hur tusan skall jag tackla det?
Vill jag egentligen veta? Jag skulle vilja sitta kvar här i lugnet och ovetskapen. Jag vill inte öppna ögonen. Hans ansikte kommer kanske att visa vad han tycker och tänker om mig och det pallar jag inte för.
Gode Gud låt mig slippa möta sanningen! Måtte jag inte ha babblat om sånt som inte rör honom. Nej jag måste få veta. Nej hans ansikte ser inte annorlunda ut än före hypnosen. Kanske var det inte jag. Kanske är hela historien en mardröm bara. Jag har kanske ... Skit samma jag måste få veta. Jag hör att min röst låter spänd, på gränsen att brytas i falsett:
"Var det jag? Var det jag som sköt?"
"Ja det var det men ... "
Jag vill inte höra mer. Lugnet är puts väck och känslorna och tankarna dansar inte längre shottis utan en vild makaber demondans. Jag hör hur jag jämrar mig och skriker. Jag hör hur den förbannade minnesframlockaren försöker lugna mig men jag vill inte bli lugnad. Blir jag lugn så blir jag fast. Blir jag fast får jag sitta på kåken större delen av mitt liv bland en massa jävla våldsverkare! Jag är inte en av dem! Jag vill inte bli fast! Jag klarar det inte!
Jag måste fly! Pengar har jag ju. Om jag bara kan tysta den här förbannade medlidsamme homeopatjäveln, kan jag ta båten till Danmark eller Tyskland eller hyra ett flygplan. Kapa ett flygplan eller vad fan som helst bara jag kommer härifrån.
Jag måste knocka honom. Nej det räcker inte. Binda honom. Döda honom kanske om det blir nödvändigt. Gode Gud hjälp mig. Låt mig slippa göra något som jag kommer att ångra resten av livet.
Men jag måste tysta honom! Pistolen, jag har ju pistolen!
"Håll truten din jävel! Du skall inte få hjälpa snuten att ta mig! Jag har dig på kornet! Håll truten sa jag ju annars smäller det!"

13. Fredag 17.25

Stig stirrade som förhäxad på pistolen. Den väckte upp minnen inom honom från en mörk natt i ett kasernrum på kadettskolan i Linköping. Han och en kamrat hade varit ensamma på "luckan", efter att ha följts åt från en dansrestaurang, när kamraten utan förvarning drabbades av vansinne och laddade sin armépistol för att skjuta honom och sig själv. I två timmar satt Stig med mynningen riktad mot sig, tills han slutligen med övertalning lyckades få kamraten att lämna över det osäkrade vapnet.
Stig hade hoppats få slippa uppleva en liknande situation fler gånger i livet. Linköpingsupplevelsen hade följt honom i drömmen många, många år - och här satt han på samma sätt igen. Maktlös och utlämnad. Rädsla och vanvett lyste ur Curts ögon. Stig måste till varje pris försöka lugna ner honom Måtte han bara lyssna!
"Lugna ner dig Curt, det finns ingen anled ... "
"Håll truten sa jag ju! Säger du ett ord till så skjuter jag! Jag menar det! Ingen skall få ta mig! Jag flyr utomlands och jag tar dig med som gisslan. Ja min själ, det var en bra idé. Du skall hjälpa mig att komma till Tyskland. Vi tar din bil och sticker meddetsamma. Ta på dig ytterkläderna så åker vi!"
"Jamän passen måste ..."
"Håll truten sa jag! Passen skiter vi i! Jag skjuter mig igenom passkontrollen i Tyskland om det behövs. På med paltorna nu! Vi tar färjan från Limhamn till Dragör - eller är det bättre med färjan från Trelleborg. Nej Helsingborg får det bli. Jag vill inte vara instängd på en båt för länge och Helsingborg - Helsingör går fortast. Bättre sitta i en bil på vägen än instängd på en färja."
Stig var förvånad över att han kunde bibehålla sitt lugn. Han måste finna en lösning och avväpna Curt. Pistolen var kanske inte laddad, men han vågade inte ta risken att prova - hellre då ta chansen att följa med utan våld och hoppas på att han under resan skulle få tillfälle att oskadliggöra den till vansinne desperate mannen.
Hade han bara fått möjlighet att prata så hade han säkert kunnat lugna ner Curt. Stig visste att hans röst hade den effekten - men han blev ju avbruten efter bara två, tre ord. I så korta ordalag kunde han ju inte åstadkomma någon effektiv övertalning. Stig tog lydigt på sig jackan.
"Ut i bilen nu! Du kör men fan ta dig om du trixar. Jag har dig på kornet hela tiden. Försök inte spela hjälte, det betyder bara att du dör!"
På väg genom väntrummet mot ytterdörren fick Stig en snilleblixt. Att han inte kommit på den tidigare, men bättre sent än aldrig! Måtte den lyckas!
"Hydrargyrum. Hydrargyrum."
Effekten av triggerorden var förbluffande. Curts ansikte slappnade av. Ögonlocken blev tunga. Armen med pistolen blev slapp och Stig behövde inte använda något våld för att vrida pistolen ur hans hand. Desto större kraft behövdes när Curts ben inte bar honom längre. Stig fångade upp den slappa kroppen och lyckades baxa den till närmaste fåtölj. Triggerorden hade fungerat perfekt och försänkt Curt i djup hypnos.
Pistolen var laddad. Stig tog ut magasinet, tömde det och satte tillbaka det tomma magasinet och grävde ner patronerna i närmsta blomkruka. Pistolen stoppade han i bakfickan.
Han funderade en stund på om det var befogat att binda Curt men beslutade att avstå. Hypnosen skulle nog hålla honom i schack tills han blev väckt.
Stig drog ett par djupa andetag för att lugna ner hjärtklappningen. För säkerhets skull bar han ut telefonen i väntrummet och gav Curt suggestionen att inte reagera på det som skulle sägas under telefonsamtalet. Det ringde länge och väl innan Göran svarade.
Stig försökte göra sin röst stadig trots andfåddheten:
"Sorry broder, du får allt hjälpa mig med en sak till. Vem har hand om utredningen av Långåsfallet?"
"Har du inte släppt det ännu? Jag trodde fågeln hade flugit ut?"
"Jodå men han kom flygande tillbaka igen. Nu sitter han och häckar i mitt väntrum. Vet du vem som har hand om utredningen?"
"Vad hette han ... Bjernberg .. Bjerneklo ... Bjernell! Kommissarie Bjernell var det!"
"Toppen, tack för hjälpen!"
"Vad händer egentligen?"
"Får jag berätta senare. Tålamod är en dygd!"
"Skall du säga som inte är född med en tesked av den varan."
"Sorry - ringer dig sen! Hej!"
"Jöken."

Det krävdes tre samtal för att få kommissarien på tråden. Han verkade tvär och ointresserad tills han får veta att Curt Långås satt bredvid.
"Får jag reda på adressen så att jag kan sända över en bil omedelbart. Han är efterlyst."
"Jag vet det men han är oskyldig."
"Prata inte strunt. Vägrar ni att tala om var han är så kommer ni att bli åtalad för medhjälp och skyddande av brottsling."
"Visst, jag vet. Jag vet också att Curt Långås är helt oskyldig."
"Det där vill jag inte ens diskutera. Långås är efterlyst och vi lär ha bevis så det räcker för att få honom fälld."
"Ja jag vet! Pistol med Curt Långås fingeravtryck. Gömd bakom ventilationsgallret under badkaret i mammans lägenhet på Ålandsgatan."
"Hur vet ni det?"
"Det är kanske bäst att jag ger dig en liten resumé ..."
"Jag är inte intresserad av några resuméer och vad jag vet har vi inte lagt bort titlarna."
"Nej, det har vi inte, men det har jag faktiskt inte gjort med Vår Herre heller men jag duar honom ändå. Men du har kanske högre tjänstegrad?"
"Var inte oförskämd. Jag vill överhuvudtaget inte diskutera med er. Nu är ni så god och talar om var vi kan hämta Långås."
"Nej, det får allt vänta tills du har lyssnat på vad jag har att komma med. Långås kom till mig i torsdags med total minnesförlust. Jag har, med bland annat hypnos, hjälpt honom att få minnet tillbaka. Det kom då fram en del intressanta fakta som tyder på hans oskuld."
"Dessa fakta som ni talar om - har de kommit från Långås i hypnos?"
"Ja."
"Då vill jag definitivt inte höra något mer. Några svartkonster, humbugsfasoner eller övernaturligheter har inte i polisarbetet att göra."
"Vad du tycks veta mycket om hypnos. Har du studerat det länge?"
"Jag är sannerligen inte intresserad av sådana dumheter! Tala nu om var Långås finns annars sänder jag ut en efterlysning på er också herr Ramsjö."
"Jag vet det och får väl ta risken men jag ämnar inte berätta var vi är förrän du har lyssnat och förstått vad jag har sagt. Du kan visserligen spåra telefonsamtalet men jag är säker på att det tar åtminstone tio minuter innan en polisbil är här. Det vore väl hondan om du inte hade tagit ditt förnuft till fånga till dess."
"Vad vore det? Hondan? Vad betyder det?"
"Hondan är synonymt med "tusan", "fan" eller annat lämpligt kraftuttryck - skillnaden är att det är skånskt."
"Det låter frireligiöst. Är ni det?"
"Nej, Gud bevare mig - jag är bara konstig på några andra sätt. Är du beredd att lyssna?"
"För all del - men låt det gå fort!"
"Jag tror nog inte att du vill att det skall gå fort. Du har väl satt igång telefonspårningen nu och behöver lite tid att hitta mig."
"Ingalunda, jag vet redan ert telefonnummer. Axe-systemet med sitt nummerpresentationssystem är snabbt och effektivt."
"Ja, det är det. Tänk om polisen var lika snabba och effektiva lyssnare. Som jag nämnde: Långås har berättat om händelserna på Kungsportsavenyn under hypnos. Carla Lindell hade före slagit honom redan för några veckor sedan att de skulle råna hennes far, när han hade mycket pengar på kontoret, och fly tillsammans med pengarna. Curt hade skrattat åt hennes förslag och trott att hon skojade grovt med honom. Han arbetade på sitt kontor sent i onsdags eftermiddag när Carla kom in till honom och bjöd på en drink. Drinken var pepprad med någon drog och Långås blev helt viljelös och zombieartad - men han kunde ändå registrera vad som hände."
"Skitprat!"
"Vilken otroligt intelligent kommentar! Du har tydligen gått på polisens charmkurs. Carla släpade in honom i Lindells kontor där Lindell låg medvetslös bakom sitt skrivbord, troligen nerklubbad. Hon satte en pistol i Curts hand, riktade den mot sin fars bröstkorg och tryckte Curts finger mot avtryckaren så att skottet avlossades. Därefter ledde hon den fortfarande viljelöse Curt till sin bil efter att ha öppnat sin fars kassaskåp och länsat det på en större summa pengar. Hennes far hade tydligen samma eftermiddag fått beloppet av en husköpare som köpelikvid på en hyresfastighet enligt vad Carla hade berättat. Enligt henne var det något skumt med pengarna. Paret åkte därefter den korta vägen upp till Anna Larssons bostad på Ålandsgatan där Carla gömde pistolen och ringde sin älskare."
"Jaha, och vad heter denne älskare? Vad vi har fått fram är Långås Carla Lindells älskare."
"Det fanns tydligen en älskare nummer två."
"Jaha, vad heter då denne okände man?"
"Det vet jag faktiskt inte. Curt Långås visste det inte heller. Han kände inte till att denna person existerade förrän Carla Lindell ringde."
"Vad skönt att höra att varken du eller Lindell är allvetande trots den ypperliga hypnos-informationen."
"Nu har vi visst blivit presenterade!"
"Hur sa?"
"Du sa du och inte ni."
"Jaså, hm."
"Var det där du sa om ypperlig hypnosinformation beröm eller sarkasm?"
"Vad tror ni?"
"Jag vågar nog inte tro på beröm."
"Så rätt, så rätt."
"Då får jag tacka för uppmärksamheten. Jag hade visst för höga tankar om polisens förnuft. Hur som helst så är det dags att avsluta samtalet eftersom det bara är fem minuter kvar tills en polisbil är här. Enligt mitt grova överslag startade den från Lund för sex minuter sedan och det tar cirka 12-14 minuter att komma hit. Vi hörs säkert snart igen."
"Vänta för tusan, ni kan inte ... "
"Visst kan jag!"
Stig väntade inte på de förväntade protesterna. Nu var det bråttom. Han gick ut, låste upp och öppnade bildörren. Gick därefter in och hämtade Curt Långås, som han ömsom bar och ömsom släpade till bilen.
Han lyckades baxa in honom i höger framstol, låste ytterdörren och hoppade in bakom ratten. I sista ögonblicket kom han att tänka på portföljen med pengarna och rusade in och hämtade den. Han såg polisbilen vid rondellen mot Lund - men de såg inte honom.

"Ja, du Curt, då får vi väl åka till ort och ställe för att rentvå dig. Den där kommissarien var inte den mest resonable, och den rackaren sa inte ens du till mig på slutet. Hondans rackare!"

14. Fredag 17.55

Trafiken på motorvägen mot Göteborg hade extra hetsigt tempo denna fredagseftermiddag. De flesta upplevde troligen inte mycket av omgivningarna. Stig Ramsjö var naturälskare och kunde inte underlåta att uppskatta och njuta av allt det vackra som fanns på båda sidor av motorvägen. De små dungarna av tall och fur belystes av sneda ljusstrålar och skiftade i alla nyanser av grönt.
Stig njöt samtidigt som han upplevde situationen morbid. Här passerade han just Center Syd i Löddeköpinge i en hastighet av 116 km i timmen på väg till Gud vet vad i Göteborg. Bredvid satt en man, i stort sett främling, som han bara träffat några timmar senaste dygnet. En man som vänt sig till honom i förtvivlan och desperation och lättat sitt hjärta i Stigs patientfåtölj och stunden efteråt hotat honom till livet. En efterlyst mördare och rånare. Denne man var försänkt i djup hypnos men Stig hade ingen aning om, och kunde inte räkna ut, vilka känslor som skulle regera när han väckte upp honom ur hypnosen.
Han var förvånad över att Curt Långås så effektivt gått in i djuphypnos efter triggerorden, det borde ha varit svårare än så. Hypnos är ju inget tvångsmedel på något sätt utan ett frivilligt påtagande från den hypnotiserades sida. Hypnos är samarbete som kräver tillit och förtroende. Ingen kan bli hypnotiserad mot sin vilja och Stig kunde därför inte uppfatta det på annat sätt än att Curt själv önskat avbryta sin aggression och sitt våldsbeteende och överlåta ansvar och skeende på Stig. Han kände sig tydligen trygg i Stigs händer. Stig kunde inte låta bli att känna en våg av medlidande med den plågade själ som nu satt så lugn och trygg bredvid honom.
Han suckade djupt och trevade i innerfickan efter sina cigarrer. Fick upp asken och tändaren, som dock gled ur hans grepp och föll ner mellan sätena. Han lät handen glida runt håligheten mellan sätena, samtidigt som han koncenterade sig på att hålla blicken rakt fram. Trafiken var alldeles för tät och snabb för att han skulle kunna pruta av på uppmärksamheten. Tändaren hade tydligen fallit ner på baksätesgolvet.
Stig böjde sig åt sidan för att kunna nå dit. Handen nuddade vid något som var både fast och mjukt samtidigt. Han stelnade i hela kroppen och började utforska det mjukfasta, varma. Det rörde sig under hans hand! Vad i Herrans namn var det som låg där. Ett djur? Vad?
Stig försäkrade sig om att han utan risk kunde släppa blicken från trafiken en sekund och kastade en blick bakåt. En svart hund låg och tryckte på golvet. Huvudet var vänt mot honom och hunden stirrade honom stint i ögonen.
"Vem hondan är du?" utbrast Stig förvånat. "Var kommer du ifrån?"
Något svar fick han naturligtvis inte, men hunden reste sig upp och slickade honom i öronen.
"Ja, ja, ta det lugnt! Fasligt vad du är kärvänlig, känner vi varandra?"
Stig rådbråkade hjärnan med funderingar om hunden ända tills han passerat Landskrona. På något sätt kom han ihåg denna svarta, kraftfulla hund. Han mindes bara inte när och var han mött den.
"Ligg nu stilla eller sitt eller stå eller vad hondan du vill - men låt bli att störa mig medan jag kör!" utbrast han till sist när hundens kärleksbetygelser blev alltför påfrestande. Hunden lydde med en gång och lät honom vara ifred.
"Lydig är du i varje fall. Undrar vem som är din husse eller matte."
Stig försökte minnas om hunden möjligen varit patient till honom någon gång, men kunde inte minnas att han behandlat en sådan hund. Visserligen hade han behandlat åtskilliga hundar under sin homeopattid - men ingen av den här rasen. Djur hade varit inkörsporten till hans verksamhet som homeopat - de hade övertygat honom om de homeopatiska medlens effekt.
När hans svärmor fruktlöst agiterat för medlens förträfflighet hade han fnyst och påtalat att homeopatiska medel definitivt icke skulle kunna ha någon verkan alls. De var alldeles för utspädda - och därmed verkningslösa. Om det blev någon verkan så berodde den helt och hållet på att den dumme patienten blev inbillningsfrisk! Homeopatmedel var placebo, värdelösa sockerpiller och humbug. När så svärmor lockade i honom några av dessa verkningslösa sockerpiller en kväll när han, på grund av sin regelbundet återkommande migrän, var helt försvarslös och han snabbt blev av med sin migrän för gott, då kom tvivlet! Kunde det trots allt finnas effekt i de där medicinerna? Stig hade varit tvungen att läsa, lära och prova.
För att undvika risken att inbillning hade någon påverkan på resultatet, började han behandla djur. Sjuka katter, hundar, papegojor, kor och hästar - ingen gick säker för hans behandlarlusta. Han ordinerade homeopatmedel - och blev troligen själv mer överraskad än ägarna att behandlingarna blev så extremt framgångsrika. Djuren kunde ju rimligen inte bli friska på grund av inbillning, sådan fantasi kunde bara inte djur ha även om de hade både förstånd och känslor. Det var således de utspädda homeopatiska medlen som botade dem. Stig begrep fortfarande inte hur de fungerade i detalj, men han var helt övertygad om effekten.
Han avbröt sina funderingar och njöt av den härliga överblicken över Ven. Denna sagolika ö i Öresund, som förlänades Tycho Brahe av den danske kungen, låg som en juvel i det glittrande vattnet med sin grönska och sitt Backafall.
"Titta vad vackert!" sa han till hunden som lydigt hoppade upp i baksätet och såg ut genom sidorutan. Den tycktes följa Ven med blicken tills ön försvann bakom de mjukt böljande kullarna vid Rydebäck.
Stig funderade på hur och när han skulle väcka Curt Långås. Han tyckte inte det var lämpligt att göra det i bilen under färd - men hur länge skulle hypnosen sitta i? Han hade ingen erfarenhet av sådant. Hade aldrig försatt en människa i hypnos och sedan väntat för att se hur länge det skulle dröja innan den övergick i naturlig sömn och hur länge det sedan dröjde innan den hypnotiserade vaknade. Han hade aldrig haft anledning att experimentera med sådant. Men Curt Långås såg ut att ha det bra. Ansiktet var avslappat och lugnt, han såg ut att vila skönt. Stig gav för säkerhets skull några mjuka avslappningssuggestioner som han hoppades skulle räcka till Laholm.
Han kastade en blick på hunden, som satt i baksätet med huvudet mot ryggstödet och tittade på honom.
"Så du vovven, kan du nu tala om vem du är och var du kommer ifrån, så slipper jag att grunna längre."
Hunden reste sig upp och sträckte huvudet förbi honom. Halsbandet, ett gediget kedjehalsband av strypkoppelmodell, rasslade lätt mot nackkudden. Stig sträckte upp handen och kliade hunden på halsen - och fick syn på namnbrickan.
"Vad korkad jag är!" utbrast han och vred brickan i läge så att han kunde läsa den svaga inskriptionen: Baron Karlsson, Malmö och ett oläsligt telefonnummer.
"Vem hondan är Baron Karlsson? Baron? Var har jag hört det förut. Baron och hund? Jo visst - på föreningen. Är du den där svartmuskige gangstergökens hund? Vad var det du hette? Haha, du var hans mormor påstod han. Vad heter du - det var något östeuropeiskt/judiskt namn om jag inte minns fel. Marta, nej - Hanna, nej - Rakel, nej - Rebecka?"
Hunden gav till ett kort häftigt skall och skallet väckte Curt Långås som gav upp ett skrik i sin yrvakenhet och tog ett hårt tag i ratten som för att överta körningen. Stig försökte lugna den upprörde mannen utan att lyckas. Greppet om ratten var kvar och Stig hade all möda i världen att hålla bilen på motorvägen. De närmade sig en bastant vägbro, bilen drog alltmer åt höger och om inget under skedde skulle de krascha mot brofundamentet.

15. Fredag 18.30

Christer Helldin knäppte sista knappen i skjortan med ett belåtet leende. Han hade ägnat en ljuvlig halvtimme åt att ta emot arvode av sin lilla ärtigt sexiga flygskoleelev Catharina, som betalade sina flyglektioner med det bästa betalningsmedel han visste. Hon var duktig i att betala också. Prutade aldrig på priset eller tiden och var mjuk, varm och påhittig.
Christer hade haft tur med sin verksamhet. Trots att alla kollegor klagade över de dåliga tiderna hade hans firma ökat sin verksamhet med det tredubbla varje år sedan han startade för fyra år sedan. Han började med en enda helikopter som han köpt billigt på avbetalning och i dag stoltserade han med en flotta på tio moderna koptrar. Det hade gått bra för honom, han hade haft tur när han anställde sina piloter och lyckan log nu mot honom från alla håll. Sin utbildning fick han på Försvarets helikopterskola och den var gedigen. Han flyger som en Gud och kan, om det behövs, själv reparera nära nog varje fel som kan uppstå på maskinerna.
Bara för ett halvår sedan hade han invigt sina nya lokaler ute vid Säve. Modern och rymlig administrationsbyggnad, rejält tilltagna hangarer och en topputrustad reparationshall. Han kunde verkligen vara stolt. Det var han också med råge. Här kunde han växa ännu mer. Nästa steg var att komma in på räddningstjänstuppdrag med ambulanshelikopterservice i konkurrens med de tidigare kompisarna inom armén. Men han hade bra på fötterna i den konkurrensen och kände redan segersmaken i munnen.
Han var nu den ledande inom verksamheten i västra Sverige. När han inregistrerat sitt företag hade många tyckt att namnkombinationen HELLDINKOPTERSERVICE var löjlig. Men den hade blivit ett begrepp i så hög grad att lärarna i skolan klagat över att ungarna inte begrep att det hette Helikopter utan fullt och fast trodde att maskinen hette Helldinkopter. Nu hade han trevare ute att öppna liknande företag i Luleå i norr och Sjöbo i Skåne.
Hans tankar gled åter över till Catharina - denna ljuvligt vilda lilla varelse, som kommit till honom för några månader sedan och velat lära sig flyga kopter. Hon ville lära allt och var villig att ge allt för att nå sitt mål, hade hon sagt redan före första lektionen. Hon hade verkligen levt upp till sitt löfte.
Hon verkade vara en naturbegåvning bakom spakarna och hade redan nått till den punkt att hon behärskade avancerad lågsniffning, en flygmetod som sannerligen inte var en barnlek. Att i likhet med arméns eldlednings- och spaningspiloter kunna flyga på bara ett par decimeters höjd över marken och stiga och falla vid varje buktning i terrängen och vid varje hinder i form av skogsdungar, elledningar och hus, det var höjden av flygkompetens och inte bara en fråga om inlärning utan även av yppersta talang.
Det var elitformen av kopterflygning och den hade han lärt ut till Catharina mot att hon lärde honom allt det hon var så fantastisk på. Även där visade hon sig vara en naturbegåvning. Hon var egentligen redan klar med sin kopterutbildning men han ville gärna behålla henne som elev länge, länge än med tanke på hennes betalform och övriga former. Okej, han skulle få en betalning till i morgon enligt löfte. Catharina skulle låna den lilla koptern för lite flygträning under kvällen och det betydde ytterligare en härlig inkasso.
Catharina hade fört tur med sig. Samma dag som hon dök upp på arenan hade Christer fått några av sina mest lönsamma uppdrag. Förmodligen hade han valts med tanke på sin specialkunskap till lågsniffning eftersom uppdraget innefattade en bit av den varan. Uppdraget var säreget. Persontransport av en person från punkt A till punkt B - så långt var inget mystiskt.
När däremot personen han transporterat dels fäste en liten svart låda på kabinglaset och dels överräckte ett litet platt paket och han sedan fick i uppdrag att ensam, på extremt låg höjd, förflytta sig till punkt C, släppa ner paketet inom ett kritmarkerat område och sedan lågsniffa tillbaka till punkt B igen, då verkade det hemlighetsmakeri. Återkommen till punkt B hämtade han upp samme person som monterade bort lådan igen och därefter återbördade han mannen och lådan till punkt A.
Men storleken på betalningen för flygningarna, tystade alla hans frågor. Han hade dessutom undertecknat ett avtal som innebar hundraprocentig tystnadsplikt eftersom ärendet gällde vad som kallades för industrihemligheter. Avtalet var synnerligen stramt och tufft formulerat och Christer kunde förstå att han skulle stå på ruinens brant om han blev fälld för att ha yppat något. Bäst därför att sköta jobbet, inkassera det rundliga arvodet och hålla käften.
I dag skulle han utföra en av dessa flygningar, ovanligt lång dessutom. Han hade arbetat hela dagen med att lägga upp färdplanerna, undersöka väderlek och vindförhållanden och anmält flygningen på vederbörligt sätt. Han anmälde naturligtvis endast flygningen från A till B och retur - aldrig vidareflygningen till C och nedsläppsplatsen. Det var visst någon jeppe han skulle forsla i dag från Örgryte tvärs över Sverige till en sommarstuga strax norr om Nynäshamn. Eftersom området strax intill var militärt skyddsområde hade han haft extra många instanser att rapportera till och söka tillstånd ifrån, men nu var det avklarat.
Småvisslande låste han dörren till sitt privata lilla krypin i administrationsbyggnaden och gick i raskt tempo nedför trappan ut till den väntande koptern. Humöret låg på topp. Han tillät sig att sidsteppa och ta några skutt i ren glädje eftersom han ju senare på kvällen skulle kunna inkassera fyrahundrafemtiotusen för en flygning som en normalkund bara betalt tolv-femtontusen för.
Slantarna skulle precis täcka upp det belopp han behövde för att kunna skjuta startskottet till företagsbyggnader i Sjöbo. Han hade bestämt sig för att hans företag skulle vara rikstäckande om tre år.
Efter bara några minuter kom en täckt bil upp mot koptern och ur baksätet klev en liten fetlagd prisse med runda glasögon och i träningsoverall. Christer spärrade upp ögonen. Gubben måtte vara skitskraj, han hade fallskärm på sig. Christer funderade på om han skulle be honom ta av sig påhänget men avstod. Det är lika säkert att flyga kopter som det är att sitta bredvid kärringen framför TVn - men ok, är gubben skraj så låt vara. Han kommer att ångra sig, så obekvämt som det är att ha en skärm mellan benen i ett koptersäte.
Christer fick hjälpa den tunge och ovige jeppen upp på sätet och hivade sig sedan vigt upp på sin egen plats. Gubben monterade den sedvanliga lådan på plexiglashuven och Christer lät ögonen svepa på en sista instrumentkontroll i samband med start.
Starten och färden följde rutinmönstret. Christer kastade en sned blick då och då på sin passagerare. Han verkade spänd och nervös. Måtte han bara inte ställa till trassel. Jeppen fuktade läpparna då och då och svettpärlor sipprade fram på hans panna och rann i en strid ström på dubbelhakorna. Ögonen for som tättingar i huvudet på honom och Christer beredde sig på det värsta. Skulle gubben fortsätta att trissa upp sin nervighet på det här viset så kom han säkert att hoppa ut med fallskärm och allt långt innan koptern kommit till Borås.
Christers farhågor verkade obefogade. Plötsligt blev gubben bredvid honom kolugn och när Borås låg långt bak till höger och Mösseberg skymtade i fjärran på vänstersidan lossade gubben den lilla svarta lådan och pillade med den. Den har kanske pajat, tänkte Christer och slappnade av - glad över att slippa oroa sig för hispiga passagerare.
Han var därför helt oförberedd när gubben svepte lådan i en vid båge genom luften. Kanten träffade honom hårt i tinningen och allt blev svart.
Två äldre bärplockande damer och en hund blev vittne till kraschen. Helikoptern slog ner mitt i den täta skogen och fattade eld vid nedslaget.

16. Fredag 20.30

Naturen ändrade utseende. Allt fler områden började visa "berg i dagen" och Bohuslänskänslan spirade inom Stig Ramsjö. Han var fortfarande skakig i knäna av den obehagliga incidenten utanför Helsingborg men den hade rett ut sig - om än i sista ögonblicket. Det visade sig att Curt Långås var livrädd för hundar och att vakna upp med en svartmuskig best på centimeteravstånd från ansiktet hade blivit för mycket för honom i hans lummiga tillstånd. Paniken hade slagit sina klor i honom men Stig hade i sista ögonblicket lyckats lugna ner honom så pass att han släppte ratten och därmed räddade livhanken på dem alla tre.
Curt Långås aggression släppte och de fick ett par timmars angenämt samspråk. Curt berättade om sitt liv och Stig lyfte lite på förlåten om sitt, allt medan Rebecka låg och sov i baksätet. Hunden tycktes förstå Curts rädsla och försökte hålla sig på så långt avstånd som möjligt från Curt - så mycket det nu gick i det begränsade utrymmet.
Strax söder om Kungsbacka hade de rastat och druckit kaffe. Stig hade äntligen fått möjlighet att ringa hem till gumman och tala om att han var ute på vift. Hans hustru ville veta allt om patienten Curt, om vart de var på väg, vad det hela gällde och vad de skulle göra - och Stig hade väldigt svårt att ge några konkreta uppgifter och skämdes lite över det. Hon tyckte inte alls att Stig skulle engagera sig i främmande människor på det sättet. Stig visste att hon tyckte att han var på tok för snäll, men hon hade tack och lov aldrig sagt att han var "snäll så han var dum" - då hade han flugit i flint. Nu var det Nillan - eller Pernilla som hon egentligen hette - som nästan flög i flint när han berättade att de var på väg till Göteborg helt utan mål eller planläggning. "Du är nog inte riktigt rätt navlad!" blev slutorden från henne - och Stig kunde inte annat än hålla med, trots att han inte begrep vad uttrycket egentligen hade för innebörd och var det kom ifrån.
För säkerhets skull drack Curt och han kaffet i bilen om nu bilder av den efterlyste rånmördaren Curt Långås kanske fanns i kvällstidningarna och på TV-nyheterna. Även om polisen troligen inte kunde räkna ut att de var på väg mot Göteborg, var det en onödig risk att visa sig alltför öppet.
"Jag vill inte ta chansen att bli upptäckt", kläckte Curt ur sig och efter det uttalandet var den närmaste kvarten räddad ur samtalssynpunkt. Stig vurmade för en "adekvat vokabulär" i likhet med gamle finansministern Sträng och fick nu chansen att göra en längre utläggning om skillnaden mellan orden "Chans" och "Risk". Chans betydde, enligt alla säkra synonymkällor, tillfälle, möjlighet och hopp, medan Risk betydde fara, osäkerhet och vågspel. Att "ta en chans" var således en positiv utmaning medan att "ta en risk" var att sätta säkerheten på spel. Curt protesterade först men medgav sedan motvilligt att Stig säkert hade rätt - men diskussionen medförde att de höll på att missa avfarten till deras blivande huvudkvarter och gömställe.
Avfärden mot Göteborg hade skett i ögonblickets ingivelse. Stig hann egentligen inte tänka efter varken vad de skulle göra vid framkomsten eller var de skulle bo. Bostadsfrågan skulle förmodligen lösa sig på något sätt menade han. En god vän i familjen, läkare och professor med öron, näsa, hals som specialitet, hade en sommarstuga mellan Särö och Billdal. Stig hade i flera år haft en stående invitation att använda stugan, eller i varje fall dess två gästrum, närhelst han ville och hade vägarna förbi. Nu skulle det bli av och det passade extra bra eftersom vännen var på läkarkongress i USA och skulle stanna borta ett par veckor. Stugan var döpt till Örhalsnäs och detta skämt lättade upp stämningen ytterligare. Curt Långås var snart så uppsluppen och glad att Rebecka vågade byta ställning och närma sig en liten aning.
Vägen mot sommarstugan smalnade av alltmer och sista hundra meterna var den blott ett par hjulspår. Stugan doldes bakom en hög häck mot vägen men naturen öppnade sig på framsidan. Utsikten var storslagen. Åsarna på båda sidor var bitvis kala på vegetation och berget som lyste fram hade en märklig toning i rött och gult. På den vänstra sträckningen planade åsen av i en platå längst ut vid spetsen mot havet.
Vattnet i den lilla viken mellan åsarna var stilla och ett par båtar var förtöjda vid den kombinerade båt- och badbryggan. Bergssidan till vänster stupade brant ner till vattnet medan det på högersidan fanns en slänt som rymde några bodar och ett par upp och nedvända flatbottnade båtar. Synen andades idyll precis som den gjort vid de andra tillfällen då Stig och hans familj hade besökt vännen. På detta ställe borde inga obehagligheter kunna hända och den onda världen utanför hade säkert inget inflytande på denna fridfulla oas.
Stig lät blicken glida utåt mot kobbarna som låg som skydd mellan viken och det stora obändiga havet. Inte ens havets vilda krafter hade således möjlighet att störa idyllen. Kobbarna kväste vågorna och mildrade vindarna så att upplevelsen av idyll fanns i behåll vid de mest skiftande väderleksförhållanden.
Att packa ur bilen gick på nolltid. Ingen av dem hade ju något bagage. Curt lyckades snubbla över en trädrot men eftersom han höll sin kära penningstinna portfölj i famnen tog den emot stöten. Det allra nödvändigaste hade Stig handlat på vägen. Tandborstar och tandkräm plus matvaror som säkert skulle räcka tre-fyra dagar. Ett par stora flaskor cider fick ersätta det vin de inte lyckats få tag på.
Stig tog kommandot och bestämde att Curt skulle bädda och vädra. Rebecka skulle hålla vakt och han själv fixa kvällsmat. Stugan var välhållen, rymlig och bekväm, med alla moderna bekvämligheter utom wc. Däremot fanns ett välfungerande utedass på baksidan strax intill flaggstången. Stugan rymde två sovrum, två gästrum, kök och storstuga med stora perspektivfönster mot havssidan och med direkt utgång genom breda dubbeldörrar till en uteterrass under tak som sträckte sig utefter hela huset. På terrassen stod husets viktigaste möbler - två bastanta runda träbord med vackra kopparbeslag på benen. Den ena bordsskivan hade utformats som en kompassros och den andra dekorerats med ett detaljerat sjökort över viken och dess närmaste omgivningar. Sjökortet var placerat mellan två rejält tunga runda glasskivor som förseglats runt kanterna så att sjökortet var helt fuktskyddat.
Stig stekte spättfiléer, kokte potatis och blandade till sin favoritremouladsås. Curt tog hand om dukningen på terrassen när bäddning och luftning var avklarat, men kom ut i köket efter en stund med sin portfölj.
"Den sprack i sömmen när jag föll", konstaterade han och drog förstrött i en tråd som stack ut. "Konstigt egentligen att sömmen i botten har annan färg än sömmen på sidorna. Men - det ligger någonting i skrymslet här!" sa han och plockade ut tre datadisketter.
"Får jag se? Var de insydda i botten på dokumentportföljen?" Stigs röst lät undrande.
"Ja, det måtte vara Kalle Lindells bokföringsdisketter, men varför i hela fridens namn gömde han dem på det här sättet?" Curts röst lät minst lika förundrad.
"Står det något på disketterna?" Stig slog av spisen och lade upp filéerna på de uppvärmda tallrikarna.
"Det står Nord Kom, Nord Sys, och Nord Sig. Inte begriper jag vad det betyder. Strunt i det, nu skall vi käka och det känns som om jag inte fått något rejält i mig på månader. Det skall bli gott. Jag har haft en del besvär med yrseln och magen idag."
"Har du tagit dina Conium-tabletter?"
"Nej det har jag glömt. Jag mådde ju bra."
"Du får nog allt ta dem några dagar till så att du blir helt återställd. Seså, pys och stoppa i dig några nu!"
"OK chefen!"

När solen började doppa nederkanten i havet satt alla tre mätta och belåtna och njöt av tystnaden, harmonin och utsikten. Några grannar fanns inte inom syn- och hörhåll.
Stig, som även var en tystnadsälskare, lät välljudet av brisen, lövrasslet från björkarna och Rebeckas lugna andning skölja väl görande genom öronen. Tröttheten började komma smygande, ögonlocken kändes tunga. Kroppen, som tidvis under dagen varit i högsta larmberedskap, följde sinnet och slappnade av.
"Så här skall livet levas!" utbrast Curt hänfört med låg röst som för att inte bryta förtrollningen. "Min stuga i Särö har inte på långa vägar den här känslan."
"Den kan få. Den kan få om du vill", gäspade Stig och öppnade ögonen.
"Hur då få menar du. En sådan här idyll kan man minsann inte skapa var som helst."
"Nej men man kan skapa harmonin."
Curt tittade bestört på Stig med tvivel i ögonen och Stig kände sig föranlåten att förklara:
"Harmoni är ingenting som man kan bygga sig till, måla sig till eller inreda sig till - den kan man bara skapa med sinnet, själen och sin personlighet."
"Hur tusan menar du?"
"Du kan ta vilken stuga, villa eller lägenhet som helst och lägga ner några månaders eller års arbete på att skapa harmoni - och sedan vips en vacker dag så har du lyckats, om du har lagt ner hela din själ i uppgiften."
"Det där lät invecklat. Förklara!"
"Okej, det har att göra med vibrationer och utstrålning. Hur man själv är till sinnes präglar platsen där man bor och arbetar. Är man lugn, harmonisk, glad och lycklig skapas samma känsla i lägenheten eller huset. Så enkelt är det!"
"Man kan väl för tusan inte gå omkring och vara glad och lycklig alltid!"
"Varför inte?"
"Det var en dum fråga. Det är ju en omöjlighet."
"Varför det?"
"Nej skärp dig nu. Det är väl bara dårar som kan gå omkring med ett evigt leende på läpparna och tycka att allt är fint och bra och toppen. Vanliga, normala människor fungerar inte så töntigt!"
"Är det töntigt att vara lycklig? Är det dåraktigt att vara glad och harmonisk?"
"Nej, naturligtvis inte."
"Då så!"
"Du är hopplös! Var du med i den där Flower-Power-rörelsen också? Make love - not war och sån skit."
"Nej, det var jag inte, men jag respekterar idén som sådan - om den bara inte hade varit kopplad till drogmissbruk. Jag tycker att man skall klara av att vara lycklig för egen maskin och jag avskyr genvägar eller när människor försöker göra det lätt för sig och skadar sig själva på kuppen."
"Man kan väl för tusan inte ..."
Curts protest dränktes i kraftigt motorljud som närmade sig och studsade mellan klipphällarna och omöjliggjorde allt samtal. Bullret var näst intill outhärdligt och på toppen av bullret fanns ett skarpt vinande ljud. Rebecka reagerade direkt och sprang upp för att försöka se upphovet till oljudet. Raggen reste sig på hennes rygg och hon visade tänder.
En helikopter strök strax över den norra åsen, dök ner utefter sluttningen, lyfte brant på andra sidan viken och segade sig galant upp till platån på södra åsen. Där cirklade den runt ett par varv och återvände sedan norrut igen i samma halsbrytande manövrer. Rebecka hade givit upp ett kort skall och satt av i rasande fart upp mot klipp-platån. Hon försvann efter några hundra meter i den glesa vegetationen och klippskrevorna.
När ljudet tonade bort så mycket att samtal blev möjligt kom reaktionen från Stig:
"Snacka om lugn och harmoni! Vad skulle det där vara bra för?"
"Inte vet jag, men det var väl en övning eller en dåre som det slagit slint för. Men flyga kunde han. Såg du hur nära han strök utefter klippsidorna. Fantastiskt!"
Mer blev inte sagt på en lång stund och eftersom helikoptern inte återvände blev sömnigheten åter kännbar. Stig försökte kämpa emot men gav upp kampen och lät ögonen falla ihop. Han väcktes av att något tungt hamnade i knät. Det var Rebeckas huvud och hennes ögon stirrade stint in i hans. I gapet hade hon ett platt paket.
"Nej men hej Rebecka, vad duktig du är som hittade tillbaka. Vad har du i munnen - är det något du har hittat?"
Stig tog paketet. Vände och vred på det. Det var inslaget i vanligt brunt papper utan någon text. Han vecklade av papperet. I paketet fanns tre datadisketter. På etiketterna stod: Väst Sig, Väst Kom och Väst Sys.

17. Fredag 21.30

De tre bröderna stirrade eftertänksamt på faxet de just fått från Lettland. "Operationen verkställs Söndag 09.00 - 13.00 Svensk tid". Inget mera och inget mindre och ändå så in i helvete fel. De skulle aldrig ha en chans att klara det och det betydde slutet på deras karriär i den stora inkomstbringande maffiavärlden.
Jaan Paivo, den äldste av de tre estländska bröderna - åtta minuter äldre än Jon och tjugosex minuter äldre än lillebror Johan - svor så eftertryckligt att kristalloljan i tvättkaret nästan skar sig. Här hade de byggt upp en organisation som var så effektiv att omvärlden hade häpnat och nu var det snart över alltihop. De hade inte en chans i helvete att rätta till alla misstag som begåtts.
Med bara drygt ett dygn till den "stora operationen" kunde de lika gärna ge fan i allt och resa på semester. Fast det gick inte heller för cheferna skulle snoka upp dem var de än befann sig och då skulle Jaan, Jon och Johan Paivo inte vara värda ett ruttet lingon ens i klump. Cheferna var totalt samvetslösa. Skrupelfria till 200 procent och någon pardon kunde de inte räkna med.
Brödernas föräldrar var från Estland och de hade uppfostrat sina pojkar i språk, kultur och fosterlandskärlek. Sverige var bara ett nödvändigt ont tills man skulle kunna återvända till det gamla landet. Kanske skulle det gamla huset fortfarande stå kvar och kunna tas i anspråk. Kanske man skulle kunna räkna med någon form av krigsskadeersättning. Kanske pengarna som grävts ner i trädgården fortfarande fanns kvar när man återvände. En hel bunt "kanske" som visat sig inte bli ett dyft när äntligen Sovjetunionen brakade samman som ett korthus och de baltiska länderna blev fria. Huset var väck, pengarna var väck och skadestånd var fortfarande en dröm. Däremot hade pojkarna funnit en värld av möjligheter inom den rysk-baltiska maffian, där de upptagits som fullvärdiga medlemmar i samfundet med acklamation.
De hade blivit utsedda till maffians chefsambassadörer i Sverige, ansvariga för alla aktioner i Sverige och Norge. Endast en enda person var högre i rang i Sverige och med den personen hade de ett förtroendefullt och i många avseende givande sam arbete, trots att de inte hade en aning om vem denna person var.
I Sverige hade de blivit kända som "Ålarna" eftersom alla visste att de var brottslingar, ändå hade aldrig någon av dem blivit fast.
Polisen och åklagarmyndigheten hade haft dem under uppsikt i över sju år och var väl medvetna om att de haft fingrarna med i de flesta inbrott, rån och överfall som gjorts i mellansverige i gott och väl tio år - men ingen av dem hade någonsin kunnat fällas, trots de överväldigande bevisen. Orsaken var helt enkelt den svenska rättsordningen - en underbar hjälp och skyddsmekanism för förslagna och intelligenta bovar och banditer, speciellt om de var trillingar.
Enligt svensk lag måste brottslingen bindas till brottet och ingen hade lyckats binda någon enskild av bröderna till något enda enskilt brott. Förklaringen var mycket enkel. De tre bröderna var ju trillingar och så lika varandra att till och med deras far omöjligen kunnat skilja dem åt. Visst berodde det på att han sällan var nykter, men även mamma Paivo var tvungen att titta efter mycket noga för att kunna se de små särskiljande detaljer som behövdes för identifikationen. Samma blonda hår, blå ögon, sneda hakor. Samma längd och slanka kroppsbyggnad. Samma frisyr, klädsel, armbandsur och ringar. Minimala skillnader som till exempel att Jon hade ett litet jack i höger ögonbryn, Jaan hade en minimal vårta i vänster polisong och Johan ett födelsemärke under vänster öra. I övrigt var de identiska. Sådana små detaljer såg aldrig vittnena och därför kunde ingen av dem bli fälld. Aldrig någonsin hade de blivit gripna på bar gärning utan först en tid efteråt. Domarna kom därför alltid fram till att det lika gärna kunde vara någon av de andra två bröderna.
De gjorde allt för att bibehålla den identiska likheten. När Jaan råkat hugga av sig yttre leden på lillfingret en eftermiddag - hade de båda andra självmant huggit av motsvarande fingerled. Även om förövaren blivit aldrig så sedd, filmad eller fotograferad så gick det inte att peka ut den skyldige. De gjorde nämligen aldrig stötar tillsammans. Vid enstaka tillfällen var två i farten samtidigt - medan den tredje var miltals därifrån. För det mesta var bara en av dem i farten och de båda andra satt på krogen eller var synliga på andra håll.
På så sätt kunde aldrig någon fällas eftersom de alla tre be dyrade sin oskuld och åberopade att de hade alibi - och polisen hade aldrig funnit några fingeravtryck eller andra spår som visade mer än att en eller tidvis två av dem var förövare, men vilken eller vilka av de tre som var skyldig hade aldrig kunnat fastställas och därmed kunde ingen fällas. Enkelt, funktionsdugligt och genialt.
Deras fasta punkt var en mack och bilreparationsverkstad, strax bredvid artilleriregementets område i Linköping. Macken hade nästan blivit utnött av polisens razzior och husundersökningar, men bröderna hade naturligtvis inte något komprometterande i sin verkstad - det var de alltför smarta för.
"Hur fan gör vi?" pustade Jon. "Sats Syd är på plats och sats Öst blir fixat i natt men Nord är försvunnet med en snubbe som vi inte vet var han är. Vår man i Malmö har blivit insydd. Sats Väst har blivit försenad och skall släppas i kväll, men fan vet om den kan bli installerad i natt."
"Skräm mig inte!" utbrast lillebror Johan. "Vi måste kirra eländet. Har vi ingen annan i Malmö som kan få upp spåret till portföljsnubben?"
"Jo men jag litar inte på honom. Han kallas Tattis och är en äckligt opålitlig skit. Vi har honom som andreman i Malmö men ..."
"Vi måste ordna det. Ring och ge´n order. Han får fixa´t", bestämde Jaan med myndig röst och inom femton minuter var Tattis engagerad i uppdraget med samma order som gällt tidigare: Mannen med portföljen skall spåras upp och elimineras. Behåll stålarna, men se för fan till att portföljen kommer till angiven adress prompt.
Jon hann knappt släppa telefonluren förrän telefonen ringde.
"Ja. Det är Jon. Vad fan säger du? Du måste ha tag på dom. Gör vad fan du vill, men fixa dom och få dom på plats för helvete!"
Han lade tillbaka luren eftertänksamt, vände sig till de båda andra med ett oroligt uttryck i ögonen och fräste:
"Det har min själ gått troll i leveranserna. Nån jävla sommarstugeägare har lagt vantarna på Sats Väst. Vi måste hjälpa Tobbe annars går det åt helvete på den kanten också! Vi sticker med en gång, det tar minst fem timmar innan vi är där och skiten måste installeras före sex i morgon bitti. Ut för helvete!"

18. Fredag 21.55

"Hej Göran, förlåt att jag väcker dig framför TV-n så här på kvällskvisten, men jag har ett problem." Stig Ramsjö hade tvekat länge att störa sin släkting men han visste inte annars vem han skulle vända sig till.
"Gjorde inget, jag var vaken eftersom det är sport på lådan. Vad har du nu råkat ut för? Är det fortfarande rånmördarn som krånglar?"
"Nej, inte just nu. Jag är bara några mil ifrån dig och har fått tag på några disketter och skulle behöva låna en dator. Helst en datafreak dessutom som kan knepen att locka ur en diskett dess hemligheter om nu inte mina egna färdigheter räcker. Vet du någon sådan?"
"Du känner honom!"
"Gör jag?"
"Visst. Du läste ju på Lilla Chalmers på femtiotalet och du hade nog en skolkamrat som heter Bengt Grävare eller hur?"
"Javisst, kan han sånt?"
"Stans, för att inte säga landets bäste, broder! Klarar allt i den vägen. Hanterar en dator i sömnen!"
"Jaha, fast jag vill nog helst ha en som är vaken när han arbetar."
"Haha, din skojare. Ring du honom, eller vill du att jag skall pingla honom för din räkning?"
"Tack, men jag kan ringa själv. Visserligen är det fyrtio år sen jag pratade med honom sist, men han kommer nog ihåg mig."
"Gör han säkert - annars referera till nollningen."
"Vad menar du? Nollningen?"
"Hela Götet berättar fortfarande om den där tokige skåningen Stig Ramsjö som under invigningsceremonierna för förstaklassarna på teknis fick för sig att Poseidon stod och frös på Götaplatsen och därför samlade ihop alla kläder han kunde komma över och klädde på statyn en massa kalsingar, skjortor och kavajer och ytterrockar. Han lär visst ha varit ganska på pickalurven den där Stig, tror du inte?"
"Enda gången min vän. Han lärde sig av med att ta för mycket efter den gången."
"Då så. Vänta en sekunda minut så skall jag hitta hans nummer i katalogen."
Stig slog det angivna numret. Det ringde flera signaler. Han var betänkt att lägga på luren igen när han hörde en andfådd röst:
"Jaha, Grävare här."
"Hej jag heter Stig Ramsjö, vi var ..."
"Är det Stig "Påklädaren" Ramsjö?"
"Hm ja!"
"Toppen, kul att du ringer, det var inte i förrgår!"
"Nej jag vet. Jag har hört att du är datasnille och jag har troligen ett dataproblem."
"Låt höra."
"Jag har några disketter, ingen dator och har ingen aning om vad som är på disketterna, men skulle vilja veta."
"Lätt fixat. Skicka över dem så kikar jag på det."
"Kan jag inte."
"Varför?"
Stig var tvungen att i korta drag relatera situationen. Han undvek vissa delar och dramatiserade säkert några för att få Grävare mer intresserad.
"Låter som om det vore väl värt att offra sömnen för en natt." Bengt Grävare lät intresserad och nyfiken.
"Kan du komma hit?"
"Visst. Är i bilen om fem röda."

En timme senare satt Bengt Grävare installerad i storstugan med sin lilla topputrustade Laptopdator på bordet. Stig hade ordnat lite nattmat eftersom det säkert skulle ta några timmar att gå igenom disketternas innehåll.
"Låt se", grymtade Bengt och lät filhanteraren läsa innehållet på första disketten. Resultatet blev texten: Det går inte att hitta några filer.
"Finns det ingenting på disketten", utbrast Curt förvånad.
"Det gör det säkert, men man kan krångla till det genom att radera innehållet och då verkar disketten tom."
"Men om den är raderad, hur skall man då kunna få fram något?"
"Enkelt. Vi låter ett program undersöka disketten och göra det raderade läsligt igen. Se där! Två filer: ?ignal.waw och ?rekvens.waw - tydligen ljudfiler. Nu gäller det bara att byta ut frågetecknen mot rätta bokstäver och det verkar lätt - det bör vara S och F."
"Varför det?" undrade Curt förvirrad.
"Därför att då blir det begripliga ord för ljud nämligen "Signal" och "Frekvens" - enkelt va?"
Curt skakade på huvudet.
"Det där går över min horisont. Datorer har jag alltid upp fattat som ofattbara och obegripliga. Då var de gamla hederliga skrivmaskinerna betydligt angenämare, för att inte tala om en penna och ett block. Jag har visserligen varit tvungen att skaffa en dator till kontoret. Köpeavtal och andra handlingar skall ju fabriceras dagligen - och då är datorer en fördel har jag förstått. Den biten har jag förstås överlåtit till min sekreterare."
Han försjönk i egna tankar. Hans sekreterare och förhoppningsvis framtida hustru, Catharina Ellberg. Hon klarade datorn utan att klaga, och han klagade verkligen inte på hennes behandling av honom. Usch, vad han längtade efter henne. Måtte hela denna soppa snart vara över så att han kunde förklara för Carla att han inte ämnade gifta sig med henne. Att han faktiskt aldrig haft en tanke på att gifta sig med henne. När nu Kalle Lindell var död skulle ju samarbetet upphöra och han skulle bli fri från Carlas enträgna påflugenhet, fri från hennes efterhängsenhet, fri ... Curt njöt av tanken, men kom omedelbart ihåg sin prekära situation. Leendet som för ett ögonblick hade kunnat skönjas på hans mun slocknade. Det krävdes säkert mycket tur och flera mirakel för att han skulle kunna fungera som en fri man utan att några anklagelser riktades mot honom.

"Då har vi alltså så här mycket. Någon form av styrsignaler på Nord diskett ett, systemprogramsnuttar på diskett två och kommunikationsprogrambitar på den tredje disketten. Det verkar nästan vara identiska grejer på Väst-disketterna."
Bengt torkade svetten ur pannan. Hans kroppshydda var imponerande och när han arbetade med datorn såg det ut som när ett barn leker med en tändsticksask - samma proportioner.
"Kan du förstå vad det kan vara för material? Vem som kan ha nytta av det och vad det hela gäller?" Stigs panna var veckad som en rulle wellpapp.
"Nej du Stig, det kan jag inte räkna ut efter den här ytliga genomgången, men ge mig en halvtimme att studera systemprogramsnuttarna kanske jag kan dra några slutsatser - men bara kanske."
"Okej, ta den tid som du behöver. Vill du ha lite Janssons frestelse?"
"Nej tack!"
"Är du säker? Du har arbetat så intensivt så du borde vara hungrig."
"Visst är jag det."
"Vill du inte ha Janssons frestelse då?"
"Jo tack."
"Varför sa du då nej tack?"
"Därför att du frågade om jag ville ha lite Janssons frestelse. Jag älskar Janssons så jag vill gärna ha massor."

Bengt slukade en gigantportion frestelse och med en ansjovisbit i mungipan återgick han till arbetet vid datorn. Curt och Stig satt tysta och tankfulla medan minuterna segade sig fram och obegriplig text och obegripliga tecken dansade can-can på datorskärmen. Efter femtio minuter, åtta cigaretter och fyra öl rätade Bengt på ryggen, suckade och vände sig mot Stig och Curt:
"Nu tror jag att jag vågar mig på en gissning. Detta är troligtvis program för justering av mottagare och sändare inom kustbevakning eller militära radarspaningsstationer. Närmare än så kan jag inte komma utan att ge materialet en mycket nog grannare analys. Det vete fan om jag klarar det ändå eftersom det ligger en bra bit utanför mitt kompetensområde."
"Kan det vara spionmaterial?" undrade Curt.
"Kanske, kanske inte. Din gissning är lika god som min", svarade Bengt och kvävde en gäspning. "Gud vad trött jag är!"
"Har du lust att sova över här?" undrade Stig och fick en trött nickning till svar.

Eftersom alla var utmattade och ingenting mera kunde göras just då, dröjde det inte länge förrän samtliga låg till sängs. Curt och Bengt fick disponera var sitt gästrum. Stig bäddade på soffan i storstugan till sig själv. Han ville inte gärna stöka till det i värdens och värdinnans sovrum. Rebecka låg på golvet bredvid honom. Han lät handen hänga ner över soffkanten och kliade henne på halsen medan han mjukt gled in i Morfei armar.
Han visste inte hur mycket klockan var då han vaknade med ett ryck. Han hade hört ett skrik och en dov knall. Rebecka var borta.
Stig steg upp och tände på terrassen. Terrassdörren stod halvöppen och på terrassgolvet låg en pistol. Stig stirrade på den en lång stund, alltför yrvaken för att kunna koppla sammanhang. Bredvid pistolen fanns några mörka droppar. Det kunde inte vara annat än bloddroppar. Han kunde se fler droppar på stenhällen mot badbryggan. Från det hållet kom också Rebecka. Hon hade en otäck skråma på ryggen och en stor bit svart läder mellan tänderna. Disketterna som legat bredvid datorn var försvunna.

19. Lördag 02.50

Jaan Paivo var förbannad. Att han kunnat sikta så uruselt att han missat den förbannade hunden hade han svårt att förlåta sig själv. Tack och lov att disketterna hade kommit tillrätta. Nu fanns det kanske trots allt en chans att rädda både livhanke och heder, men han måste lära sig att hålla koll på underhuggarna bättre framöver. För många av dem hade gjort för mycket dumheter och det tänkte han inte tåla i framtiden.
Johan satt på en stenhäll några meter därifrån. Han hade blivit illa biten i hand och handled och fick hjälp av Jon att binda om såren med remsor från en lindrigt ren skjorta.
"Jag måste till doktorn och få en spruta annars dör jag", gnölade han och den tuffa polityren var helt borta.
"Jag skall hjälpa dig brorsan", lovade Jon och klappade honom tafatt på axeln.
"Men jag måste till doktorn."
"Jaja, vi får se vad Jaan säger."
Jaan ägnade inte lillbrorsan ens ett ögonkast utan spände istället ögonen i Tobbe och gormade:
"Tobbe! Du tar hand om dom tre Väst-disketterna och ser till att dom in i helvete fort kommer till rätt mottagare. Säg till att dom får installera dom om så snuten står i farstun. Vi måste ha chansen att ta en koll i morgon så att vi vet att allt funkar innan aktionen sätter igång."
"När sätter aktionen igång?" undrade den slutkörde juniorgangstern Tobias Jönsson och petade förstrött på skinnjackans vänsterärm som blivit ordentligt tilltufsad av jycken i sommarstugan.
"Det skall du skita i Tobbe! Ju färre som vet nåt desto färre kan tjalla. Du skall förbanne mig inte ha mer information än du redan har, så jävla släpphänt som du varit med dom disketterna. Du fick världens enklaste uppgift: Hämta ett paket i rutan på platån sen koptern släppt ner det, och sen köra till Onsala och lämna det. Enkelt va? Och sen låter du en byracka sno paketet mitt framför nosen på dig och inte klarar du av att hämta tillbaka det själv heller utan behöver hjälp av oss. Var för mycket folk i stugan gubevars - pff, tre gamla gubbar och en hund. Det kan väl vem som helst klara av med vänster hand och en grogg i den högra. Dessutom lurade du oss att åka hit alla tre och det är helt mot våra vanliga spelregler. Aldrig alla tre på samma uppdrag!"
"Jag kunde inte hjälpa att den där förbannade hunden ..."
"Håll truten och stick iväg nu! Försök inte urskulda dig din fähund. Stick!" Jaans röst höll på att brista av återhållen ilska. Tobbe stoppade kvickt paketet i fickan och rusade nedåt den knappt synliga stigen mot bilen.

"Vad fan gör vi nu?" undrade Jon. "Borde vi inte knäppa dom där figurerna i sommarstugan? Dom kanske begrep vad som fanns på disketterna."
"Det tror jag inte, men låt oss hålla kiken på dom. Börjar dom ringa en massa telefonsamtal eller sticka sin kos så får vi knäppa dom men annars kan vi nog ge fan i dom", menade Jaan och Jon höll med.
Johan fortsatte att gnälla om att han måste till doktorn men tystades med en enda blick från Jaan.
De smög sig allt närmre sommarstugan. Inget ljus syntes, altandörren var stängd och ingen syntes genom fönsterna.
"Vi stannar ett tag och kollar in läget. Om inget händer inom en timme så pyser vi", bestämde Jaan, drog fram en fickplunta och ignorerade Johans protester mot att stanna så länge.

Inne i huset höll Stig, Curt och Bengt krigsråd. De hade låtit bli att tända ljuset eftersom de annars kunde bli ett lätt byte för blickar och även kulor utifrån. Visserligen hade ju inbrottstjuven fått vad han förmodligen var ute efter, disketterna, men man kunde ju aldrig veta med säkerhet. Pistoler bar väl inte vanliga hederliga inbrottstjuvar, så denne måste vara av en annan klass. Han kunde ju tänkas komma tillbaka både för att hämta pistolen och hämnas hundbettet. Att han hade blivit biten var troligt eftersom fläckarna på altanen var blod, fast ingen av dem var helt bombsäker på att det inte kunde vara blod från Rebeckas sår på ryggen..
Stig tog itu med att tvätta och förbinda Rebeckas blessyr. Den såg värre ut än den var. När blodet var avtvättat visade det sig vara en beskedlig skråma som Stig bara kunde sätta ett enkelt förband på. Rebecka uthärdade tåligt behandlingen och slickade Stigs hand som tack efteråt, sedan han förmanat henne att inte bita eller försöka dra av bandaget.
"Vad tusan gör vi?" sa Curt och uttryckte precis samma fråga som de båda andra grunnat över en god stund.
"Det vete hondan. Det verkar helt låst i skallen på mig i alla fall", påstod Stig och kliade sig i flinten.
"Hade jag bara begripit vad det här går ut på, så hade det varit lättare att fatta beslut. Är det inget som ni har dolt för mig?" undrade Bengt och spände ögonen i de andra.
"Jovisst", erkände Stig utan en sekunds tvekan och drog hela historien utan att göra några ändringar. "Vad disketterna har för samband med rånmordet på Kalle Lindell har jag ingen aning om och vad det är för kufar som bröt sig in och knyckte disketterna vet jag inte heller. Så alltihop är klart som korvspad, vad jag kan se."
"Det är väl inte så klart!" protesterade Curt "Jag begriper fortfarande ingenting när det gäller rånet på Kalle, miljoner i portföljen och de två uppsättningarna datadisketter."
"Det sa jag ju också", påpekade Stig.
"Det sa du väl inte. Du sa att det var klart som korvspad."
"Javisst korvspad är väl för hondan inte klart - det är det grumligaste jag vet så när som ärtsoppa. Usch vad jag blir hungrig av att snacka om mat. Skall jag ordna lite ätbart? Förlåt Bengt inte lite utan mycket ätbart?"
"Ja tack, jag trodde aldrig du skulle fråga. Det var ju flera timmar sedan vi åt sist. Bara något gott tack och snåla inte med smöret och grädden." Bengt fick en sugen glimt i ögonen och trots den märkliga situationen verkade han varken oroad eller besvärad.
Stig försvann ut i köket och lyckades trolla fram en bricka med spaghetti, köttfärssås och riven Parmesanost, utan att ljuset behövde tändas.
"Har jag nu blandat ihop socker och salt så får ni ursäkta", sa han och placerade brickan mitt på bordet.
När den värsta hungern var stillad återkom samtalet till huvudfrågan.
"Vi är ju låsta till händer och fötter", menade Curt. "Vi kan inte kontakta polisen för då åker jag in och Stig med mig för medhjälp eller skyddande av brottsling. Du kan inte heller ringa eftersom du aldrig skulle kunna förklara hur du kommit över informationen utan att själv bli misstänkt. Förresten så har vi ju inga disketter längre, de bevisen är väck tråkigt nog."
"Nejdå!" protesterade Bengt med munnen full av spaghetti. "Jag kopierade in det som fanns på disketterna på datorns hårddisk. Allt finns kvar."
"Du var mig en förtänksam räv!" sa Curt berömmande.
"Inte alls, det går så långsamt att jobba med disketter. Man vinner en massa tid på att ha materialet i datorn istället."
"Toppen", skrattade Stig, "då ringer vi polisen!"
"Det kan vi väl inte. De spårar oss på sekunden. Vi hinner inte berätta något förrän polisen är här och knackar på." Curt lät rädd.
"Icke sa Nicke", lugnade Stig, "vi får ta tekniken till hjälp. Jag brukar koppla om mina telefoner så att jag kan ta samtalen till mottagningen hemma och ibland kopplar jag så att samtalen som kommer hem överförs till mottagningen."
"Jaha och vad är det med det då? Du är ju varken hemma eller på mottagningen."
"Nej men jag gör det med fjärrstyrning genom ett 077-nummer. Om jag nu fixar det så att ett samtal härifrån till min bostad på Österlen blir kopplat vidare till mottagningen i Stallarp utanför Lund, 8 mil från min bostad, som i sin tur kopplar om sam talen till polisen i Göteborg, så verkar det ju som om jag ringer från mottagningen eller hur?"
"Det verkar rimligt, men funkar det?" undrade Curt med skepsis i rösten. "Vad tror du Bengt?"
"Det tror jag nog att det gör. Om vi dessutom stoppar nummerinformationen från den här telefonen så borde det krävas en pluton telegubbar för att spåra samtalet och sådana finns inte tillgängliga nattetid, knappast lördagar och söndagar heller. Teknik är till för att användas."
Telefon och telefonkatalog åkte fram och efter bara ett par minuter var omkopplingarna gjorda.
"Vad hette nu den där kommissarien som hade hand om fallet? Bjarnefjord, Bjermer, Bjarring - det har jag baske mig glömt", muttrade Stig och tänkte så det gnisslade.
"De hittar honom nog", tröstade Bengt.
Stig lyfte luren och slog det välkända numret till bostaden. Det tog en extra halvminut innan svarstonen hördes och efter ett par signaler svarade en man: "Polisen."
"Hej, jag heter Stig Ramsjö och vill ha tag på kommissarien som leder undersökningarna av Lindell-mordet."
"Han är inte i tjänst nu. Ni får ringa igen i morgon bitti efter åtta."
"Det tror jag inte att jag vill. Jag har nämligen bråttom att lämna lite information. Du kanske kan ringa honom så att jag får tala med honom?"
"Klockan är fyra på morgonen. Kommissarie Bjernell är inte i tjänst. Han börjar klockan åtta så jag får be er att återkomma då eller också kan jag koppla över till någon annan som kan ta emot informationen."
"Jag vet vad klockan är. Nu är du så vänlig och ringer honom och låter sedan mig få tala med honom. Du får gärna lyssna du också om du vill."
"Även om jag får tag på honom och han vill tala med er så kommer det att dröja en halvtimme innan han är här. Kan ni kanske återkomma om en halvtimme så skall jag försöka få hit honom."
"Käre vän, har du aldrig hört talas om att man nuförtiden kan ordna ett trepartssamtal på sekunden. Ring honom nu - använd plustjänsterna - och när du har fått tag på honom så säg att det är hypnotisören som vill tala med honom, så vaknar han nog. Koppla sen in mig igen så kan vi ha ett mysigt samtal alla tre."
Polisen protesterade igen. Stig fick detaljerat tala om hur han skulle gå till väga. Till slut fattade han galoppen och efter bara ett par minuter hördes kommissariens röst. Stig gav en snabb resumé, berättade om disketterna och upplyste om vad Bengt kommit fram till.
"Det där verkar intressant. Jag vill gärna träffa er alla tre snarast möjligt."
"Jaha, utan häktning, åtalshot och frihetsberövande?" undrade Stig.
"Det kan jag inte göra några utfästelser om."
"Då får vi nog sköta samtalen via telefon tills du kan lova något bättre."
"Jag skulle behöva disketterna så att sakkunniga kan undersöka värdet och bedöma vad som ligger bakom, så antingen får någon av er komma till oss med dem eller också kan vi hämta dem."
"Skämtar du? Det vore väl liktydigt med problem för oss, eller hur?"
"Ja kanske, men hur skall vi kunna kontrollera disketterna annars?"
"Vi kan naturligtvis skicka över materialet via telenätet - eller Internet om du föredrar det."
"Nej för guds skull! Okej, det kan nog mina experter bättre än jag."
"Kan du ordna fram experter kvickt?"
"Inom en timme."
Stig vidarebefordrade informationen till Bengt som slog ifrån sig med båda händerna och viskade: "Max en halvtimme!"
"Kan du fixa det på tjugo minuter - det borde du klara eller hur?"
"Jag skall försöka." Det låg en protest i kommissariens röst, men den blev inte uttalad.
"Vi återkommer om tjugo minuter. Förresten, har ni förhört Carla Lindell om hennes inblandning och tagit reda på vem det var som hon ringde från Anna Larssons lägenhet?"
"Nej, det har vi inte."
"Hur kan det komma sig? Jag talade ju om att det var hon som dödade sin far. Om vi skall ha något samarbete så kräver jag att du inte ignorerar mina uppgifter utan tar dem på allvar." Stigs röst fick en skärpa som till och med förvånade honom själv och avslutade kortfattat samtalet med:
"Vi ringer om tjugo minuter."