Kapitel: 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9 Kap 10 ..                            Tillbaka till Svens startsida

1. Torsdag 08.15

"Vakna! Detta är ingen sovkupé! Se till att komma iväg härifrån!"
Rösten är dov. Avlägsen och ekande som i en dröm, men smärtan i magen och ögonen känns inte som en dröm. Att det är verklighet bekräftas när jag provar att öppna ögonen. Ljuset skär som knivar. Jag försöker sätta mig upp men kroppen vägrar lyda.
"Fy fan! Asberusad vid den här tiden på morgonen", fortsätter rösten som jag inte kan se upphovet till eftersom ögonen fortfarande vägrar ge mig andra bilder än ett intensivt skärande ljussken.
Jag försöker få fram ett förlåt, en ursäkt, en förklaring, men min röst vägrar fungera och det enda jag hör från mig själv är en sträv rossling. Jag är kanske berusad? Med en rejäl dos självövervinnelse lyckas jag sätta mig upp. Smärtan i magen når ända upp i huvudet och ger mig en yrselattack som nära nog skickar mig tillbaka i liggande ställning.
"Seså! Upp nu och ge dig iväg! Sova ruset av dig får du förbanne mig göra någon annanstans. Här får du inte ligga!"
Det går att få en bild av "rösten" genom att sätta händerna för ögonen och kika genom en minimal springa mellan fingrarna. Kortvuxen och bredaxlad. Uniformerad men ingen polis. Jag ser mig omkring, fortfarande genom springan mellan fingrarna. En stor väntsalsliknande lokal med bruna långbänkar. Högt till ett välvt tak med disiga, smutsiga rutor. Någon form av tidtabeller på ena långväggen. Var tusan är jag någonstans och hur har jag hamnat här? Jag försöker komma ihåg vad som hänt, men utan framgång. När jag vidgar springan mellan fingrarna vänjer sig ögonen långsamt, långsamt vid ljuset, även om smärtan fort farande är näst intill outhärdlig.
"Upp! Se till att packa dig iväg! Såsa inte så förbannat!"
Rösten är svår att förstå. Någon grötig tungrotsdialekt som jag inte är van vid, men innebörden framgår med all önskvärd tydlighet av tonen. Jag försöker än en gång be om ursäkt men resultatet blir lika erbarmligt denna gången. Jag ger upp, tar stöd mot ryggstödet på den hårda bänken och lyckas komma på fötter. Kroppen darrar, benen är dallriga som gelé och yrseln slår till igen med förnyad styrka.
Jag pressar upp överkroppen men magvärken hindrar mig att stå rak. Fan också, varför mår jag så här? Några djupa andetag får darrningen att minska. Magen att bli mer samarbetsvillig och jag kan ta några stapplande steg. Var finns utgången? Vart skall jag hän? Var tusan är jag någonstans? Varför fungerar inte minnet?
"Hallå där! Glöm inte din portfölj! Du skall vara förbannat tacksam att ingen har lagt vantarna på den medan du sov! Du har haft mer tur än du förtjänar. Seså pys iväg nu, ut i friska luften och nyktra till! Det där hållet!"
"Rösten" tar tag i min axel och vrider min kropp några snäpp åt höger och puffar iväg mig. Den snabba kroppsvridningen skickar en ny yrselattack genom huvudet. Jag tar sikte på utgången och osäker på benen svajar jag mot den.
Jag får lägga ner hela min koncentration och viljestyrka i varje steg för att inte falla. För att inte rasa ihop som en trasdocka på stengolvet och för att inte magen skall vända sig ut och in.
Porten går upp av sig själv när jag närmar mig. Tack gode gud för det, jag hade inte haft krafter att öppna den!
Den friska luften är behaglig och ger mig ett krafttillskott. Jag känner inte igen mig. Utanför den stora röda tegelbyggnaden ligger en lokalgata och bortom den en å eller kanal och på andra sidan kanalen en större gata.
En bastant stenbro finns till höger i mitt dunkla synfält. Jag lyckas undvika att bli överkörd av en buss och två taxibilar och styr mina vingliga steg mot bron. Den friska luften lyfter bort en del av yrseln men hjälper inte mitt minne. Jag måste sitta ner och tänka! Jag passerar en kiosk och bakom den står en parkbänk. Räddad av försynen!
Jag måste komma ihåg! Var är jag? Varför är jag här? Jag försöker om och om igen få fram svaren, men förgäves. Varje försök att gå tillbaka i minnet eller få fram ett hågkomst stöter på patrull. I huvudet finns en svart vägg som hindrar. Okej, jag får börja från början: "I begynnelsen skapade Gud himmel ..." Okej, okej så långt tillbaka behöver jag inte gå. Jag heter ...? Vad tusan heter jag? Jag heter ...? Vad heter jag?? Ingen aning! Var bor jag? Minns inte! Vad arbetar jag med? Vet inte! Men herregud jag kommer ju inte ihåg någonting!
Varje strävan att gå tillbaka i minnet ger bara till resultat att jag inser att allt börjar i väntsalen när "rösten" väckte mig. Inte ett spår av minnen, hågkomster, bilder eller erinringar från tiden dessförinnan. Detta är inte klokt bara! Man kan inte tappa sitt minne så totalt! Det är en omöjlighet. Jag vet ju inte ens hur jag ser ut eller hur gammal jag är!
Jaha, jag har blå jeans, vita sportskor och en vindtygsjacka i mörkbrunt med skotskrutigt foder. Hur kan jag komma ihåg att det heter "jeans" och "skotskrutigt" när jag inte kan komma ihåg mitt eget namn?
Detta är löjligt! En totalt orimlig, helvrickad och absurd situation. Ingen kan glömma bort sitt liv, sitt namn, sitt utseende så totalt. Jag bara låtsas! Jag kanske bara drömmer? Nej, vaken är jag. Så dåligt kan man inte må när man drömmer, då skulle man vakna.
Vad har jag då kommit fram till. Jag är man. Hur gammal? Ganska tjockt hår, aningen buskiga ögonbryn. Inte rynkig, normal i övrigt fast huden på överläppen verkar irriterad och överkänslig! Samma sak på hakan! Känns som om jag frös och var extra känslig där! Konstigt, undrar varför?
Nej någon ålder lär jag inte kunna uppleva med händerna. En blind kanske skulle klara det - men inte jag. Hur kan jag veta det? Att en blind kan uppleva mera än vad seende kan med fingrarna? Jag minns ju ingenting! Hur kan jag då veta?
Okej, tänderna då? Verkar som mina egna tänder, inte lösgaddar. Hela och friska, jämna och ganska stora framtänder. Ingen ledtråd där heller. Kroppen då? Tydligen ganska lång - 180/185 inte mager och inte fet. En liten kalaskula men ingen ölmage!
Hur kan jag veta alla ord? Hur vet jag vad ölmage är när jag inte vet vem jag är? Vilken del av min hjärna har blivit raderad, när andra delar fortfarande fungerar och har sina inprogrammerade minnen kvar? Vad har raderat den? Varför?
Nej, jag måste se hur jag ser ut! Ett bra svart skyltfönster eller ännu hellre en toalett med riktig spegel. Tillbaka till väntsalen kan jag inte gå! Okej, inåt stan då - någonstans finns väl en offentlig toalett där jag kan titta på min fagra uppsyn, om den nu är så fager. Jag kanske ser ut som sju svåra år .. på det åttonde?
Det känns riktigt hyfsat att gå. Magen är samarbetsvilligare och stegen påminner mer om en salongsberusad än om en helpackad. Yrseln sämst precis när jag reser mig, men minskas sedan och blir uthärdlig.
Jag tar mig över den bastanta stenbron och fortsätter rakt fram, "immer gerade aus"! Hur fan kan jag komma ihåg tyska när jag inte kommer ihåg mitt namn? "An, auf, hinter, in, neben, über, unter, vor, zwischen är samlagsprepositionerna som styr dativ eller vad det var!" - sådant minns jag, men jag kan inte få fram hur gammal jag är eller hur jag ser ut!
Människorna jag möter på min stapplande färd verkar helt ointresserade av min belägenhet. De skyndar fram med blicken strikt framåtriktad - som hade de skygglappar som hindrade varje intryck utöver vad som krävs för att ta sig ta sig fram till målet, vilket det nu kan vara. Jag ser inget öppet och vänligt ansikte som uppmuntrar mig att söka kontakt.
Hamngatan, jaha, där kunde gott funnits uppgift om vilken jäkla stad det är också! Den informationen hade varit viktigare än vad gatan heter! Husen på båda sidor är gedigna, vackra på ett bastant sätt. Hus från sekelskiftet, avsedda för den burgna delen av stadens befolkning och butiker som kan betala den förmodligen oskäliga hyran. De välputsade skyltfönsterna ger en diffus bild av en man i trettioårsåldern som jag aldrig har sett förut - som jag inte kan identifiera mig med.
Jag måste ha tag på en spegel! Spegel, spegel på väggen där - säg mig nu vem fan jag är! "Stortorget" jaha, att det är ett ganska vackert torg med relativt ny stenbeläggning ser jag, men att det skulle vara så stort kan jag inte skriva under på! Skriva, kan jag det? Ja bokstäverna känner jag ju till och läsa kan jag, annars hade jag inte vetat att jag var på Stortorget. Då kan jag nog skriva också - åtminstone på datorn. Jaha, där dök upp ett ord igen som är bekant och som jag vet vad det är: Dator! Varför vet jag då inte vem jag själv är?
Aha: "Herrar" en nedgång till en pissoir och toalett! Nu skall jag snart få se dig i vitögat min käre antiminnes-ekvilibrist.
Mannen som kommer emot mig i spegeln är en total främling. Något år under de trettio, mellanbrunt hår, melerade ögon med grundton i brunt. Trötta ögon, blek hy med viss tendens till rodnad eller eksem på hakan och under näsan. Jaha, herr minnesmästare, så här ser du alltså ut! Men vem i helsike är du?
Mitt dumma nöt! Här har jag malt på mina frågor om identitet och namn. Jag har naturligtvis uppgifterna i plånboken. Nehej, ingen plånbok. Kam i innerfickan plus småmynt. Ingen plånbok, inga nycklar i någon ficka. Portföljen! Där finns grejorna naturligtvis! Hur korkad kan en människa bli egentligen? Slösa så mycket energi och kraft på att grunna när svaret finns i handen. Låt se! Ett kombinationslås. Jaha och vad är kombinationen för det? Min födelsedag? Och vilket datum i så fall?
Jag får bryta upp eländet! Jag måste ju få veta - och veta snabbt! Verktyg, vad kan man bryta upp låset på en dokumentportfölj med? Kammen duger inte. Jag får leta efter något på torget där uppe! Men jag kan ju inte ställa mig mitt på torget och bryta upp låsen! Det ser ju misstänkt ut! Vad då då - jag får väl göra vad jag vill med min egen portfölj! Hur vet jag att den är min, jag som inte ens vet vad jag heter!
Jag måste slå en sjua! Toalettpappershållaren - den kan jag använda att bryta upp låsen med, om jag bara får loss den från väggen. Skadegörelse! Skit samma - detta är en nödsituation. Jaha det åberopar väl den också som behöver en fungerande toalettpappershållare på ett sådant här ställe. Nödsituation! Den satt ganska löst, tack och lov! Skadegörelse är ett faktum, jag är nu en brottsling! Kvickt upp med dom förbannade låsen!
Jag tror inte mina ögon! Pengar, pengar, pengar i portföljen! Tusenlappar och hundralappar i buntar. Hur mycket kan det vara? Inga småpotatis inte. Jag är tydligen en burgen man som går omkring med så mycket pengar.
Jag måste räkna dem! Tusen kronor i varje bunt med hundralappar. Etthundratusen i varje bunt med tusenlappar. Nitton tusenkronorsbuntar ger en miljon niohundratusen plus en drös av buntar med hundralappar - säkert ett par miljoner i kontanter. Ingen vettig människa går väl omkring med miljoner i kontanter?? Nej, säkert inte, men jag gör det och jag vet inte vem jag är och inte var jag kommer ifrån och inte hur jag har kommit över miljonerna.
Får se, finns här inga andra papper? Plånbok, pass, kvitton ? Nej!. Men vad är det? En tågbiljett. Returbiljett Göteborg - Malmö. Jaha då är jag kanske antingen i Göteborg eller Malmö och när jag vet var jag är så vet jag samtidigt var jag kommit ifrån.
Hur frågar man egentligen? "Ursäkta min herre, kan ni möjligen upplysa mig om vad den här trivsamma staden heter?" Nej, frågar man så, blir man säkert inspärrad på dårhus. Okej, låt se om jag kan finna svaret på frågan där uppe ovan jord. Skönt, det går att fästa locket på portföljen med enbart remmarna, tur för mig, det hade inte varit bra om jag tappade några miljoner på gatan.
Finns här någon skylt som talar om om det är Malmö eller Göteborg? Nej naturligtvis inte. Reklamen då, kan den ge någon ledtråd? Aha: "Sydsvenska Dagbladet" då är jag i söder och Malmö ligger i söder!
Jag är således i Malmö, ungefär trettio år, går och kånkar på miljoner och har kommit från Göteborg! Inget dåligt utredningsresultat på mindre än en halvtimme!
Jag vill ha en glass! En glassbåt med vaniljglass och lite sylt!
Löpsedlar, usch! Bilbomb i London, Finanskris i Frankrike, allt är sig likt! Hur vet jag det? Hur kan jag veta vad som brukar hända världen när jag inte känner till något om mig själv?
Vad står det på den löpsedeln? Göteborgsmäklare brutalt rånad på flera miljoner! Förövaren söks i hela landet!

2. Torsdag 11.45

Nu skall vi se! Gyros i pitabröd har jag ätit förut kommer jag ihåg - eller inbillar jag mig bara? Smaken minns jag märkligt nog och om nu bara magen kan bete sig civiliserat så bör jag bli mätt också.
Starköl skall det vara till, inget lättöl som smakar vattenskadat. Mysig liten krog det här! Vad hette gatan? Nobelvägen - det är nog krut i käket på Nobelvägen! Jo minsann kryddat är det! Gott!
Måste få bort obehagskänslan som löpsedeln skapade och som tidningsartikeln förstärkte på min promenad hit. Artikeln var ju kortfattad och gav inte mycket upplysning. Är jag den eftersökte brottslingen?
Flera miljoner i byte - jag har ett par miljoner i portföljen. Rån i Göteborg - och jag har kommit från Göteborg enligt tågbiljetten. Sammanträffanden?
Jag är väl ingen bov, eller är jag? Brutal rånare? Jag känner kanske mig själv lika dåligt som jag känner min identitet. Inget namn i artikeln och inget foto. Det kommer kanske i kvällstidningen eller TV.
Märklig känsla att skämmas över att läsa en vanlig dags tidning, att nästan smyga med läsningen och att kasta bort den omedelbart sedan jag läst artikeln verkar ju sjukt. Jag är sjuk! Tåler maten men tydligen inte ölen, har väl aldrig mått dåligt av öl tidigare, eller har jag? Hur skall jag kunna veta det?
Nej, jag kan inte äta upp resten, jag mår för dåligt! Ut, ut i friska luften så att yrseln ger med sig och magen lugnar sig. Rask promenad skulle jag känna för, och så blir den långsamt och vingligt som en lus på en tjärad sticka.
"Sorgenfri Vårdcentral" - precis vad jag behöver! Söka läkare och få konstaterat varför jag mår så pyton. Behöver medicin mot illamåendet och yrseln. Men - jag kan inte legitimera mig. Jag kan inte och vågar inte söka läkare.
Nej jag vänder, det ser tråkigt ut åt det hållet, inga butiker. Där inne på krogen står resterna av min gyros fortfarande kvar. Fan - en polisbil! Tack och lov för skyltfönster! Naturmedel och Homeopatmedicin - kanske man kan ta naturmedel mot mina besvär?
Polisbilen har stannat utanför guldsmedsbutiken eller kanske persiennfirman mitt emot, och föraren sitter kvar och glor hitåt. Jag kan inte så kvar här och glo i naturapotekets skyltfönster tills de kör igen och jag kan inte gå härifrån. Okej jag går in och frågar om nåt medel mot magont och yrsel, så hinner snuthäcken nog pysa tills jag kommer ut igen.
"God middag! Jag mår rejält dåligt och tänkte att ni kanske hade något bra till mig."
"Jaha, mot vad då?"
"Magont och yrsel." Mysig liten butik och trivsam liten donna.
"Har ni haft besvären länge?"
Hur skall jag veta det, med ett minne som föddes i morse när jag vaknade på järnvägsstationen. Jag får klämma till med något:
"Tja så där - några dagar. Svårt att resa mig och ont och snurrig när jag går."
"Har ni sökt läkare?"
Då hade jag väl för böveln inte varit här! Frågvis donna! Jag går igen! Nej snuten är fortfarande kvar, så det kan jag inte.
"Nej det har jag inte, jag trodde besvären skulle gå över."
"Det låter för svårt för att jag skall våga rekommendera något på rak arm, men vår homeopat är här i dag. Det är ju torsdag och han är precis ledig . Ett ögonblick skall jag kalla på honom."
Homeopat! Kvacksalvare - vad tusan har jag gett mig in i? Men okej polisbilen har inte kört ännu och jag behöver respittid. Jag föredrar nog en homeopat framför en frågvis polis. Jaha där var alltså kvackaren. Mellan 50 och 60. Jeans och snygg skjorta, tunnhårig med skägg, polisonger och mustasch, mer magerlagd än tjock, ser gladlynt ut. Vänliga men genomträngande ögon och skrattrynkor i ögonvrårna. Det här kommer nog inte att göra ont.
"Hej, jag hörde du hade besvär med mage och yrsel."
"Ja jag mår precis som jag förtjänar!"
"Du hade varit sjuk i några dagar, sa du. Vet du hur ditt blodtryck brukar ligga?"
"Ingen aning."
"Jag skulle nog gärna vilja undersöka dig lite innan jag rekommenderar något medel. Har du något emot det?"
Snuten är fortfarande kvar. Jag måste dra ut på tiden! Jag får följa med kvackaren in.
"Det är okej!"
"Bra! Välkommen in hit. Jag heter Stig Ramsjö."
Förvånansvärt stort mottagningsrum, med tanke på den lilla butikslokalen. Ser riktigt trivsamt ut minsann. Vita väggar, bokhylla, karmstolar och skrivbord i ljus ek. Behandlingsbrits i brunt läder eller läderimitation.
"Var så god och sitt! Då skall vi försöka finna ut vad du har råkat ut för."
Vi - genus majestätikus - tyder antingen på storvulenhet och högdragenhet eller också betyder det att den lille kvackaren uppfattar sig som mellanlänk mellan högre makter och den arma mänskligheten. Skall bli intressant att se vilket. Han ser ju inte direkt högfärdig ut.
"Tack. Det är nog bara något tillfälligt, men irriterande nog."
"Får jag kanske först anteckna ditt namn och adress?"
Fan också, den frågan har jag inte förberett. Namn, namn - vad skall jag hitta på? Nu kör poliserna från guldsmedsbutiken.
"Per Guldén. Jag bor här borta på Nobelvägen 74."
"Jaha, och telefonnumret?"
"Hemligt. Vill inte gärna ... du förstår?"
"Naturligtvis. Kan du berätta när dina besvär började?"
Phu, det gick vägen. Tur att inte tankeförmåga, talförmåga och uppfinningsrikedom är borta på samma sätt som minnet. Nu gäller det att ljuga ihop resten!
"Jag kände av besvären så smått för tre dar sen och de har ökat för varje dag. Ont i magen och yrsel."
"Då vill jag nog börja med att kolla ditt blodtryck. Nej, det ser prima ut 130 genom 80, varken för högt eller för lågt. Dricker du kanske lite väl mycket?"
Vilken frågvis jäkel! Dricker för mycket - ingen aning, men inte i dag i varje fall, det minns jag även om allt annat är borta.
"Nej för tusan, jag tål inte sprit. Jag tog just en starköl till lunchen och blev sämre av den."
"Jaha intressant. Sämre av öl. Får jag titta i dina ögon?"
"Det är inget fel på dom!"
"Nej, nej men vi homeopater tittar våra patienter i ögonen, på irishinnan. Det är vår diagnosmetod. Vi brukar kalla det för vår "lilla röntgen". Ögonen är inte bara själens spegel utan i allra högsta grad även kroppens."
"Hm, jaha, jaså, ja var så god."
Knepig jeppe. Glo i ögonen för att se var jag är sjuk. Dumt! Nåja, han ser ju inte allmänfarlig ut, så det är väl riskfritt. Jösses vilket förstoringsglas!
"Hm dålig matsmältning - fel syrahalt i magen - ont även i korsryggen, diskbråck med högersidiga domningar - hm - opererad för blindtarmen - hm - starka spänningar i nacke och skuldror. Ja då var den lilla titten klar och nu vet jag var vi skall sätta in behandlingen."
"Kunde du verkligen se allt det där - i ögonen?"
Gubben driver med mig! Inte tusan kan man se matsmältning och rygg och blindtarm i ögonen. Löjligt! Har jag förresten fått opererat blindtarmen? Nåja det går att titta efter, minns gör jag ju inte.
"Javisst plus några detaljer till som jag tänkte prata med dig om. Vad är det för chock du har varit med om nyligen?"
"Chock? Jag?"
"Ja - du ser ut som om du råkat ut för världens katastrof. Hjärnområdet i båda ögonen har kraftiga blockeringslinjer som visar på mental chock. Har du verkligen inte råkat ut för något?"
Hur tusan kan han utläsa en sådan sak i ögonen. Avslöjad på två minuter blankt. Om jag skulle berätta...! Nej det vore för farligt! Jag får inte ramla i någon fallgrop.
"Nej, det borde jag väl minnas i så fall, eller hur?"
Mitt skratt låter nog inte hundraprocentigt övertygande, men jag får väl skylla på matsmältningen.
"Jo det borde du naturligtvis. Okej jag skall skriva ut två mediciner till dig. Vermusan som får igång matsmältningen och botar krampen i magen och Conium - ett homeopatmedel gjort på odört, som i homeopatisk form är helt giftfritt. Det medlet hjälper dig att bli av med yrseln. Det har ett par positiva sidoeffekter. Det bör påverka din ryggskada positivt och lösa upp spänningarna i nacke och huvud. Tyvärr är det ett ganska långsamt verkande medel så du kan inte räkna med att det ger effekt förrän om ett par, tre dagar, även om du kan känna det bättre relativt snart. Magen däremot bör bli bättre redan i morgon."
"Jaha, och var får jag tag på det här då?"
"Ute i butiken. Men du - jag har en känsla av att du kommer att behöva ha tag på mig igen. Här har du mitt kort. Jag har min vanliga mottagning utanför stan och jag övernattar där resten av denna veckan eftersom jag har en frivecka sedan. Om du känner att du vill prata kan du ringa mig efter klockan 21."
Hur kunde han veta att jag precis funderade på om jag kunde anförtro mig åt honom?

3. Torsdag 12.10.

Baron Karlsson slickade sig än en gång om de tunna läpparna, borstade bort ett dammkorn från ärmen på den mörka kritsträcksrandiga kavajen och glodde på fotot som om han ville få det att tala och ge upplysning om var i helsike han skulle söka.
Fotot, av en man i trettioårsåldern med brunt hår, aningen ljusare skägg och mustasch, ovalt ansikte och friska tänder, teg som muren och Baron kände sig villrådig. En känsla han inte tyckte om. Uppdraget att söka, finna och, helst utan pardon, likvidera karlen på bilden hade han fått för några timmar sedan och inte ett förbannat dugg hade hänt sedan dess.
Baron var van både att lyda och bli åtlydd. Han såg sig själv som gangsterledare och trivdes förträffligt med den maktpositionen. Han hade verkligen bemödat sig att i stil och uppträdande kopiera en supergangster enligt de amerikanska filmernas schablonmodell.
Från att ha startat sin bana som enkel inbrottstjuv hade han avancerat till bankrånare, knarkgrossist och boss för ett stort antal smågangsters, som lydde hans minsta vink, skräckslagna av hans hetsiga humör och skrupelfrihet. Dompterade av hans ögon, som såg ut som blanka tjärklumpar. Oftast totalt uttryckslösa men med möjlighet att skjuta ut svetslågor, som fick omgivningen att underkasta sig. En blick som han ägnat otaliga timmar åt att arbeta ut framför spegeln.
Han lät handen mjukt glida över sin hunds rygg och kände tillförsikten återvända. Hunden, en kraftfull svart Dobermann, var hans enda kärlek. Rebecka var inte endast hans hund och hans enda vän den var dessutom länken mellan detta livet och evigheten. Han var övertygad om att hunden var en inkarnation av hans mormor och den var döpt efter henne.
"Så Becka, nu går vi ut och tar dom!" väste han mellan tänderna, och med hunden i fotkommando vid vänster klack gick han raskt ut till bilen, startade den, rusade motorn och körde iväg med en rivstart som fick småstenar och grus att skvätta upp på vägg och fönster.
Ordern han hade fått var kristallklar. Snarast möjligt finna och likvidera mannen på fotot, som tydligen trampat någon av höga vederbörande rejält på tårna. Dessutom lägga beslag på en väska eller dokumentportfölj med stålar och leverera den till en plats som han skulle få besked om så snart han lagt vantarna på den. Pengarna skulle han få behålla som tack för hjälpen, men väskan skulle ovillkorligen levereras omedelbart.
Han visste inte vad snubben på kortet hade gjort och inte vad det var för märkligt med väskan - men han hade lärt sig att inte fråga utan bara lyda givna order.
Samma regler tillämpade han själv gentemot sina under huggare. Inga frågor, inget ifrågasättande, ingen uppstudsighet då smällde det. Han njöt av den makt han hade och av den skräck som han spred omkring sig.
Människor vågade inte möta hans blick, opponera sig eller käfta emot. Det gällde praktiskt taget alla - även bland snutarna. Nej, sin överman hade han inte funnit ännu - och blott några få jämbördiga i viljestyrka, själslig kraft och mod.
"All right Becka, håll utkik efter grabbarna!" uppmanade han hunden som satt käpprak bredvid honom i framsätet på hans flotta Mercedes Benz, den yttre symbolen för hans makt och betydelse.
Han lät sin högerhand vila på hundens kraftfulla halsmuskler och kände hur hunden uppmärksamt avsynade trottoarer och portgångar för att hjälpa honom att finna sina underhuggare. Becka var snart två år. Han hade sökt länge innan han fann henne. Hon var Rebecka nummer tre. Nummer ett hade han köpt året efter det mormor dog.
Han upptäckte att denna hund var hans mormor genom märkliga sammanträffanden. Hunden hade för vana att sticka nosen i hans nackgrop - det var precis samma ömhetsbetygelse som hans mormor alltid givit honom - och det gjorde att han döpte hunden efter mormor. Dessutom älskade hunden fastlagsbullar, men bara grädden, mandelmassan och locket. Botten ville den inte äta ens med övertalning eller hot - precis som mormor.
När den sedan hade fått levercancer precis som hon och begått självmord precis som hon genom att kasta sig framför ett tåg var Baron till etthundra procent övertygad.
Rebecka nummer två fann han närmast av en slump - eller den fann honom om man nu skall vara exakt och även här var Baron helt övertygad om att hundens själ en gång tillhört hans mormor.
Minnet av hur han förlorat hunden gav honom fortfarande magkramper och ilskan och maktlösheten gjorde honom sjuk. Hon hade helt enkelt blivit dömd till döden och avrättad genom polisens försorg vid en av hans längre sejourer som fånge.
Att han åkte in och ut ur stillot med ganska regelbundna mellanrum hörde liksom till yrkesriskerna - men att polisen skulle uppfatta hans hund som allmänfarlig och därmed döma den till döden hade han aldrig räknat med. Hans hund! Hans mormor, som var så tillgiven, lydig och smart.
De många inkvarteringarna i fängelset kunde han förlåta såväl domstolar som åklagare och snutjävlar - men aldrig avrättningen av Rebecka nummer två.
Rebecka gav till ett kort skall och Baron bromsade in bilen vid trottoarkanten. Han såg inte någon av underhuggarna, men litade på Beckas signal. Mycket riktigt - bakom en stor blomsterpotta av betong satt Hermelinen blagig som vanligt.
Baron öppnade bildörren, steg ur och rättade automatiskt till kavajen så att den satt perfekt på hans smärta kropp. Han tog för säkerhets skull fram sin kam ur innerfickan och kammade det korpsvarta, pomadaglansiga håret, trots att varje hårstrå hade legat i militärisk ordning när han kontrollerade det i spegeln innan han for. Gick sedan raskt fram och spände ögonen i den berusade - som påtagligt nyktrade till inför den skarpa blicken.
"Slå en kik på det här kortet. Ser du honom - eller nån som liknar honom så rapportera det till mig på studs! Och sup inte mer i dag! Vi måste ha tag i göken inom ett dygn, annars ..."
Han lämnade den oavslutade meningen i luften hos Hermelinen och återvände raskt till bilen. Det fortsatta sökandet blev effektivare än han hade väntat sig. Vid fyratiden på eftermiddagen hade han funnit merparten av sina underhuggare, vid systembutiker, i deras kvartar, och i parkerna, framför allt i Kungsparken, vid restaurangen, där de små knarklangarna höll till.
Hans underhuggare var ynkryggar och kräk. Var de inte berusade var de drogade. Han avskydde själv droger utom som handelsvara. Sprit fick räcka - men aldrig så mycket att han blev redlös, bara tillräckligt för att mjuka upp spänningarna i hals och nacke.
Knark var handelsvara - det lämpade det sig perfekt för. Knark gav mycket pengar. Sprit gav också pengar, även om förtjänsten var lägre i dag än vad den varit för några år sen. Alldeles för många kokte hemma och det fanns för många som sålde.
Det var bättre förr när kunderna kom i jämn ström till Möllevångstorget och man kunde tjäna en förmögenhet på några dagar. Bara genom att hålla sig i närheten av statyn mitt på torget och, när någon kund kom dit, ställa den eviga frågan: "Har du klart för dig?" som var den normala inledningen till varje affär.
Okej hans underhuggare var kräk och veklingar - men dom var ju svenskar. Han själv däremot tillhörde en ädel ras. Han var Romano och var stolt över det. Zigenarblodet svallade i hans ådror och den sedan årtusenden utvecklade affärs- och duperingsförmågan var hans i övermått.
Han skrockade belåtet och klappade Becka på huvudet. Hunden såg ut att njuta och återgäldade ömhetsbetygelsen genom att slicka honom i nackgropen.

4. Torsdag 18.35

Stig Ramsjö stängde TV-n, hällde upp en femte kopp kaffe, gäspade stort och sträckte sig efter en datatidning. Den dämpade telefonsignalen i rummet bredvid lät uppfordrande i tystnaden. Han lyfte luren före tredje signalen.
"Ramsjö"
"Ja hej, förlåt att jag stör dig, men du gav mig ditt kort om jag ville ringa dig. Det var jag som var inne ..."
"Visst! Per Guldén. Jag anade att det var du som ringde. Hur mår du nu?"
"Tack faktiskt bättre redan. Den där flytande medicinen verkar bra - och den var ju god också. Men ... jag skulle vilja prata ett par ord med dig, om det passar?"
"Naturligtvis. Jag har natten på mig!"
Det halvkvävda skrattet i luren lät inte hjärtligt. Det hördes spänt och ansträngt.
"Så lång tid behöver jag nog inte, så du behöver inte oroa dig för nattsömnen. Men du förstår - jag har tappat minnet."
"Jaha."
"Du verkar inte förvånad. Förstod du att jag hade tappat minnet när vi träffades?"
"Nej men jag begrep att något var galet. Jag såg det i dina ögon och märkte det i ditt uppträdande och i dina svar."
"Hur då i mina svar?"
"Ditt namn till exempel - det var "taget" i vidaste bemärkelse."
"Hur menar du?"
"Jag satt och funderade efter det att du gått. Du verkade nervös och kastade ofta blickarna på polisbilen på andra sidan gatan. När jag sedan frågade efter ditt namn verkade du överraskad och du tog några sekunder på dig att få fram namnet Per Guldén. Jag gissar att du tog Per efter persiennfirman och Guldén efter guldsmedsaffären."
"Det var snabbtänkt. Gjorde jag fler tabbar?"
"Du lämnade adressen Nobelvägen 74 och det finns inget hus med det numret."
"Inte?"
"Nej där ligger kyrkogården - men strunt i det! Berätta om din minnesförlust!"
"Jag vaknade på en bänk på stationen i morse och jag minns inte någonting om mig själv."
"Ingenting alls?"
"Icke ett dyft! Det känns för jävligt!"
"Men vad heter du enligt körkortet och andra handlingar i plånboken? Kan du inte få någon hjälp där?"
"Jag hade inga på mig!"
"Inga ID-handlingar alls? Ingenting som kan ge en ledtråd?"
"Nix!"
"Är du säker? Ingenting alls?"
"Jo en tågbiljett."
"OK alltid något. Men du minns inga namn? Ingen ort? Inget yrke? Ingen gata? Inget telefonnummer?"
Ingenting! Helt blankt!"
Portföljen du hade med dig - vad fanns i den?"
Ingenting!" Rösten lät ännu mer spänd, med ett inslag av ostadighet.
Det där lät inte riktigt ärligt! Vad fanns i portföljen?"
Pengar."
Hur mycket?"
Mycket."
Jaha hur mycket då?"
Över två miljoner."
Stig kunde inte hålla tillbaka en svag vissling.
"Det var som hondan! Så mycket!"
"Ja, allt är en sjujäkla röra! Inget minne, inget förflutet men multum med pengar. Bäddat för att leva livet eller hur? Det är bara det att jag inte känner för att leva loppan. Så tänkte jag att du kanske kunde hjälpa mig på något sätt, fast Gud vet hur. Du verkade känna till mer om mig än vad jag gjorde själv. Ryggen, diskbråcket och inte minst blindtarmsoperationen."
"Jaså, du har hittat ärret nu. Nu förstår jag varför du såg så frågande ut när jag berättade det - jag tydde det som att du bara var allmänt virrig efter den där chocken som du varit utsatt för."
"Det var det jag tänkte fråga dig om! En sån där chock ... kan man tappa minnet av den?"
"Javisst."
"Vad kan det ha varit för chock?"
"Praktiskt taget vad som helst."
"Vad då till exempel?"
"Bilolycka, överfall, mordhot, kraftigt slag i huvudet, dödsfall i familjen, uppslagen förlovning, skilsmässa eller konkurs."
"Hur får man då tillbaka minnet igen?"
"Det kommer vanligtvis tillbaka efter en tid."
"Hur lång tid då?"
"Svårt att säga. Några dagar, veckor eller månader."
"Så länge kan jag för tusan inte vänta! Finns det ingenting som kan bota det fortare?"
"Tja en ny chock kanske."
"Hur skulle det gå till?"
"Om du vann en miljon på Bingolotto, nej förresten det skulle nog inte fungera eftersom du redan har ett par miljoner. En elchock eller en insulinchock."
"Det kan man väl bara få på sjukhuset och dit vill jag inte!"
"Varför inte det? Är du rädd för sjukhus? Vad är det du misstänker egentligen?"
"Jag vet inte, jag bara känner mig förvirrad och rädd i största allmänhet."
"Men du misstänker någonting?"
"Nej inte direkt."
"Talar du verkligen sanning nu?"
"Jag vet ju ingenting!"
"Nej men du funderar i en viss riktning?"
"Är du tankeläsare? Hur vet du det?"
"Om man arbetar med människor så måste man lära sig att lyssna till nyanserna i rösten. Din röst säger mig att du är rädd för något speciellt, eller hur?"
"Jag är rädd att det är jag som är eftersökt för ett rån i Göteborg där det försvann multum med klöver. Det stod på löpsedlarna i eftermiddags."
"Jaha, jag såg det på TV4-nyheterna nu klockan sex. Tror du att det var du som gjorde det?"
"Allting stämmer! Biljett från Göteborg och drygt ett par miljoner i portföljen. Finns det inga andra sätt att få det jäkla minnet att komma tillbaka fortare? Snälla du hjälp mig!"
"Ok det finns en möjlighet, kanske."
"Vad då? Vilken?"
"Hypnos."
"Hypnos! Du menar sånt trams som man ser på TV ibland när folk gör bort sig och tror att de är Elvis eller nåt?"
"Nja jag tänkte nog på mer seriös klinisk hypnos där man försöker lösa upp sådana blockeringar som låser minnena."
"Vet du någon som gör sånt? Kan du hjälpa mig att få kontakt med nån anonymt? Jag gör vad som helst för att få tillbaka minnet!"
"Jag kan göra det om du vill."
"Du? Kan du sånt?"
"Ja, men jag vet inte hur lätt eller hur svårt det är att få dig i hypnos. Det kan behövas ett par tre sessioner innan det lyckas."
"Det gör ingenting om jag bara slipper vänta i veckor och månader innan minnet kommer tillbaka! Kan du göra det? Vill du? Snälla! Så snart som möjligt!"
"Ok kan du komma hit? Adressen står på visitkortet. Ta en taxi så hinner vi med en omgång redan i kväll."
"Hyggligt! Jag kommer med en gång!"
"Bra - men innan du åker, tag några minuter själv att bättra på minnet."
"Hur då?"
"Titta dig i spegeln. Som du ser har du lite rodnad hud på hakan och under näsan. Du har alltså troligen haft skägg och mustasch. Använd fantasin och se dig själv med mustasch och skägg - det kanske hjälper minnet på traven."

5. Torsdag 18.45.

Taxin som hämtar upp mig utanför det lilla hotellet på Sallerupsvägen luktar ny och fräsch och chauffören är tack och lov inte den pratsamma typen.
Skarpsynt karl den där Ramsjö. Det där med skägg och mustasch har jag själv inte ens tänkt på trots att skinnet är känsligt. Granskningen i spegeln gav beklagligtvis inte något resultat. Kanske det beror på min bristande föreställningsförmåga men spegelns ansikte med ett tänkt skägg blev ingenting konkret och reellt. Bara en substanslös, töcknig känsla som inte går att tyda till varken välbehag eller obehag.
Eftermiddagen har gått i slöflanerandets tecken. Ett slöande som dock inte gav vila eftersom uppmärksamheten hela tiden var skarpt inriktad på polisbilar och jag grunnade och grubblade över min belägenhet.
Till slut hade jag i desperation tagit in på närmaste hotell för att slippa irra omkring på Malmögatorna utan mål. Där låg jag på sängen och stirrade i taket i hopp om att någon liten hågkomst skulle hjälpa till att nysta upp det förflutna. Situationen verkade hopplöst låst och rädslan för att bli gripen och anklagad för något jag inte kom ihåg och inte visste något om var som en mara som inte ville släppa taget.
Beslutet att ringa den märklige homeopaten hade jag nog fattat redan innan jag lämnade naturmedelsapoteket och tiden verkade evighetslång till dess det var dags att lyfta luren.
Hoppet att kanske nu få hjälp att återfå minnet med hjälp av hypnos hade livat upp. Samtidigt kände jag hur skräcken ökat och satt som en klump i mellangärdet. Vad skulle inte kunna komma fram under hypnos och hur skulle jag kunna hantera en eventuell vetskap om att jag var brottsling? Hur skulle den där Ramsjö reagera?
När jag åker denna vägen tillbaka igen till hotellet senare i kväll då vet jag! Kanske jag inte kommer att få åka tillbaka till hotellet? Jag kanske istället blir anhållen och får åka till polishuset. Blir insydd, fotograferad och får lämna fingeravtryck? Känner jag någon advokat som jag kan ringa?
Nej stopp och belägg - jag börjar visst måla fan på väggen långt innan jag vet om det finns någon fan att måla, några färger att måla med, eller ens en vägg att måla på!
Bilen bromsar mjukt in framför ett litet rött tegelhus med veranda och innan betalningen är avklarad öppnas ytterdörren och homeopaten vinkar vänligt och välkomnande.

Det blir inga långdragna ceremonier. Inom fem minuter sitter jag i en bekväm vilfåtölj och Stig Ramsjö förklarar:
"Jag kommer att tala dig ner i avslappning och skall sedan försöka fördjupa avslappningen till en hypnotisk sömn. Du kommer att höra mig större delen av tiden och du kan själv avbryta det hela när du vill - men jag kommer att lägga en minnesblockering för att kunna nå de djupaste delarna av ditt inre. De öppnas nog inte upp om jag inte lägger in den blockeringen."
"Vad betyder minnesblockering?"
"Det betyder att du efter hypnosen inte minns vad du talat om och vilka känslor du återupplevt. Om jag inte gör den blockeringen kommer du förmodligen att vara tyst och sluten som en mussla."
"Varför det?"
"Därför att din minnesförlust säkerligen är ett tecken på att det du råkat ut för är så smärtsamt att minnas att du bildligt talat "lagt locket på". Därför skulle du själv bromsa och avbryta hypnosen när du märkte att de smärtsamma minnena började komma upp i ditt medvetande. Följaktligen är det bättre att låta ditt medvetande få vara omedvetet lite till. Hur som helst - jag spelar in det som sägs så att du kan få lyssna till det när du är mogen att ta till dig informationen. Ha bara inte för stora förhoppningar att allt skall lösas upp på en gång. Är du beredd?"
"Kör igång!"

Homeopatens röst är lugn men distinkt och bestämmande samtidigt som den är sövande och det tar inte lång stund innan avslappningskänslan kommer. Min kropp blir tung och mjuk och andningen djup och lugn. Jag är ivrig att följa röstens instruktioner. "Allt känns bra, tryggt och skönt." Rösten låter alltmer avlägsen när jag sjunker djupare in i mig själv. Det blir ointressant att lyssna till orden och några gatuljud märker jag inte längre. Jag försvinner in i ett mjukt töcken av behaglig vila.
När jag vaknar kommer jag bara svagt ihåg en massa ord, ord och åter ord. Jag är utvilad och pigg, men käkarna är ömma som om jag har tuggat två kilo morötter.
"Hur känns det?"
"Bra, men jag är öm i käkarna."
"Det förstår jag, så som du har gnisslat tänder. Du bär på en rejäl mängd ilska eller rädsla inom dig. Det märks eftersom du spänner käkarna när du talar."
"Vad har jag sagt?"
"Inte mycket ännu så länge. Det är inte ofta man når fram helt vid första försöket. Vi kan räkna med att det nog blir betydligt bättre nästa gång."
"Jag minns fortfarande ingenting!"
"Jag förstår det, men som sagt det blir säkert bättre nästa gång."
"Är det säkert att jag inte har sagt någonting?"
"Du får gärna lyssna på bandet om du vill - men där är drygt två timmar inspelade. Om du skall lyssna på det hinner klockan bli midnatt, så jag tycker vi tar resten i morgon."
"Ja du får förlåta men jag är så ivrig att få veta ..."
"Det förstår jag mycket väl och jag vill gärna hjälpa dig att korta ner den tid det tar till dess minnet återvänder. Vad säger du om att vi ses här igen i morgon klockan nio - så hinner du sova några timmar."
"Det är okej. Hyggligt av dig!"

Känslan av besvikelse är påtaglig och växer sig starkare under taxifärden tillbaka till hotellet. Varför hade minnet inte återkommit? Det är nog fan hopplöst? Jag berättade kanske ändå något som den där Ramsjö inte ville berätta? Fan också, allting känns fortfarande skrämmande och hotfullt. Jag ger tusan i fler hypnossessioner om de inte gör någon nytta.
Är det inte något litet ynkligt minne som har dykt upp i någon hjärnvindling? Ett litet vilset och bortkommet ensamt minne, vilket som helst!
Käre Gud låt mig minnas något litet! Hur som helst var det en behaglig upplevelse den där hypnosen. Tänk att jag var borta i mer än två timmar och det kändes bara som fem minuter. Den där homeopaten fick verkligen jobba för brödfödan. För tusan - brödfödan - jag har ju inte frågat vad det kostar! Skit samma - jag har mer än två miljoner och det borde räcka till hur många hypnoser som helst!
Okej låt mig nu njuta av friheten och bilresan. Allt är öde och tomt på gatorna. Shicksahl und Bauplatz - tusan också - det korkade minnet kan släppa fram lagrade språkfakta men vill inte släppa taget om hågkomster och erinringar. Hur gjorde jag för att det där med "Shicksahl und Bauplatz" skulle dyka upp? Jag bara slöade och tömde minnet. Om jag nu slöar och tömmer minnet en gång till vad kan då tänkas dyka upp? En badbrygga med en brun kostersnipa. Är det ett minne eller en fabrikation? En gång till! Slöa och töm minnet! Långås. Curt Långås. Ett namn! Vems namn? Är det ett faktiskt namn eller tillverkade jag det själv?
Okej Sallerupsvägen och Alexandra, hotellet - betala taxin. Skall jag ha en varm korv innan jag lägger mig? Nej men en telefonkatalog så jag kan se om den där Långås existerar. Men vilken telefonkatalog - Malmö eller Göteborg? Göteborg naturligtvis.
Ingen Göteborgskatalog på hela hotellet och ingen Långås i Malmökatalogen. Fan också, jag har inte nerver att vänta tills i morgon! Nummerupplysningen - ha! De om några borde väl veta! Gulliga Telia som har dygnetrunt-service. En kvinnoröst besvarar min förfrågan:
"Långås i Göteborg. Ett ögonblick! Jo det finns dels Långås Mäklar AB, Kungsportavenyn 14 och dels en Curt Långås, Långåsliden 4."
Napp - men vem är den där Långås? Är det jag själv eller någon annan? Vad var det som stod på löpsedeln? "Göteborgsmäklare brutalt rånad".

6. Torsdag 23.20

Det är inte lönt att ens att försöka sova, det skulle aldrig gå. Inte för att jag brukar supa, men nu skulle det sitta bra med några rejäla groggar. Hur tusan vet jag att jag inte super? Samma förbannade frågor om och om igen - vad är jag egentligen för människa, vem är jag och vad har jag gjort?
Det lönar sig inte heller att ställa frågor och vänta på svar från hjärnkontoret - svaren kommer inte. Bara en jäkla telefonsvarare: "Hjärnkontoret är för närvarande stängt och vi kan inte ta emot din kommunikation just nu. Var god återkom på måndag eller om en månad så kan vi kanske besvara ditt samtal, om minnespersonalen då har återkommit från sin semester."
Kan man komma över en halvpava så här på natten i Malmö? Hade jag varit i Götet hade jag kunnat få tag i en på Järntorget! Hur tusan visste jag det? Det bara "satt där"! Ha, du börjar visst vakna till igen ditt slöa hjärnåbäke!
Var finns motsvarigheten till Järntorget i den här stan? Jag får gå ut och ta en promenad så kanske jag hittar en lodis som har kvar några droppar. De undrar väl vad det är för en kufisk gäst de har fått på det här hotellet som springer ut och in så här sent, men skit samma - de tar ju betalt för rummet och sängen antingen jag använder faciliteterna eller ej.
Ut i natten. Nattluften är behagligt frisk - måtte den kunna rensa ut dimmorna ur huvudet. Höger eller vänster? Inte torget där till vänster - det är risk för polisbilar, hellre då till höger och sen höger igen - fan också en polisbil! Inget skyltfönster att glo i - förresten nattflanörer är på väg till mål och tittar inte i skyltfönster. Det skulle se misstänkt ut. Phu, den körde förbi och in i en port - aha en polisstation, då skall jag inte gå samma gata tillbaka. Sparsamt med gatlyktor, bra, det gynnar mig om det kommer fler snuthäckar.
"Hej är du ute i affärer?"
Den ljusa kvinnorösten får mig att hoppa till. Var stod hon gömd och vad menar hon? Hon kanske kan fixa en butelj till mig så jag kan få koppla av och sova. Skall jag låtsas som ingenting eller skall jag öppna truten och fråga? Det verkar dumt att bara gå förbi och bara strunta i henne - okej, jag har inget att förlora om det inte är en kvinnlig polis vill säga, men det är hon nog inte.
"Nja, jag vet inte. Vad har du att komma med?" Min röst låter raspig och avmätt.
"Franskt 400, Samlag 600. Har du bil?"
Aj fan ett luder - hur korkad får man egentligen vara? Det borde jag ju kunna räkna ut med vilken ände som helst. Ingen vettig kvinna tilltalar en främmande karlslok mitt i natten om hon inte är nattfjäril.
"Tack, men sånt är jag inte ute efter. Du kan inte fixa en halvpanna?"
"Joo, om du kan komma tillbaka om en halvtimme så skall jag nog kunna ordna det. Du är inte intresserad av att ha det skönt under tiden?"
"Sorry, bara halvpannan!"
"Okej, du får som du vill! En halvtimme!"
Förbanne mig om inte ludret plockar fram en yuppienalle ur väskan. Jag hör tonsignalerna och det lågmälda samtalet som avslutas med en blick på mig och kommentaren:
"Tjuge minuter! Här!"
"Okej!"
Tänk att minuter kan gå så långsamt. Det verkar som om klockans sekundvisare bara tar ett skutt i minuten. Jag har tydligen hamnat på Malmö Järntorg trots allt. Fler kvinnor och flickor i varierande ålder, utseende och förfall står utposterade med ojämna mellanrum. Några ser ut som hämtade från närmaste ungdomsdisco och andra som från filmen Blå ängeln med Marlene Dietrich i utstuderad äckelmundering.
Nej, jag få ge tusan i att undra över var dessa minnen eller kunskaper kommer från - som att jag vet att Marlene D. är filmstjärna och har spelat med i Blå ängeln. Det är minnen som inte berör mig själv. Jag vill ju ha fram hågkomsterna om mitt liv, de andra kan jag vara utan just nu. Vem behöver vara allmänbildad?
Gång på gång får jag avvärja frågorna: "Är du ute i affärer? Vad är du sugen på? Vad kan jag göra för dig? Vill du ha det skönt en stund?" Bilar stryker ständigt runt stråket. Kunder, på jakt efter pseudoupplevelser och similikärlek, stryker som hungriga hundar runt fnaskköttdisken på jakt efter en godbit. En del av torskarna granskar mig ingående - måtte ingen av dem vara bög och ge mig något erbjudande för då stryper jag honom.
Äntligen är väntetiden förbi och jag kanske kan få min butelj, betala ett rundligt midnattspris och tömma den till förfång för grubblet och ruelsen och till förmån för avslappat sinne och glömska. Jag kan ju inte glömma mer än vad jag har gjort redan - jo glömma mina obesvarade frågor, min rädsla och min ångest.
Ingen väntar mig på den avtalade mötesplatsen. Horan står inte längre kvar. Hon har väl antingen slutat nattskiftet eller är i full färd med ett av nattens ackordsarbete. Jag står i mörkret och väntar. Det har börjat regna så smått. Kanske kommer det en bil - kanske kommer det ingen. Kanske uteblir den buteljerade glömskan och jag får fortsätta att vandra mig trött så att jag kan sova några få timmar innan det är dags att besöka den lille kvackaren för ännu en djupdykning i de ogenomträngligt mjölkfärgade erinringarna i mitt inre.
Jag hör ljudet av en bildörr alldeles i närheten. En smal gestalt glider fram runt en parkerad bil på tjugo meters avstånd och närmar sig. Det är en svartmuskig, tattarlik man med högtsittande, stela nervositetsaxlar och en bröstkorg som är spänd som till ständig kampberedskap innanför en två nummer för liten skrynklig kavaj. De små svarta elaka ögonen granskar mig under lugg och underkäken tuggar tomgång.
"Du ville handla!?"
Rösten passar precis till elakheten i ögonen. Detta kommer definitivt inte att bli min bästis för all framtid!
"Ja en halvpanna av vad du har."
"Vanligt hemkört?"
"Duger!"
"Fyrahundra - Speschial - Delivveri - prriise!" Hans engelska har avgjort inte gett honom ens en tvåa i skolbetyget.
"Okej!"
Buteljen åker upp ur innerfickan och den och en tusenlapp byter ägare. Mannen tvärvänder och sätter fart mot den parkerade bilen. Okej han har väl växelpengarna i bilen. Jag sätter fart efter honom men tvärstannar när han svänger runt framför mig och jag ser pistolen i hans hand.
"Nå chejn. Jag behåller rödingen, de e jämt så försök inte me nåra trix för då smäller det!"
Vad tusan gör man när en pistol är riktad rakt mot mellangärdet? Ropar på polis? Visserligen är det knappt femhundra meter dit men de skulle aldrig höra mig - och förresten är nog en polisbil med två nyfikna poliser ett ännu värre hot än den här vidrige krabaten. En pistol förresten vore inte det bra att ha i min situation? Snilleblixt, snilleblixt var kom du ifrån?
"Vad skall du ha för pistolen?" Min röst har både bärvåg och frekvens. Jag blir själv förvånad över styrkan och stabiliteten.
"Du var mig en kallhamrad jävel!" Den elakt raspiga rösten har ett inslag av beundran som värmer min själ - trots att jag egentligen inte vill känna mig smickrad över tattarens vördnad.
"Tretusen. Käsch!"
"Du får tvåtusen till och med de sexhundra som blev över på flaskan så blir det jämt eller hur?"
"Okej, itts a diil!"
Jag lyckas fiska upp två tusenlappar som om det var de enda jag har i fickan. Kommer detta verkligen att lyckas? Jag är ju en jubelidiot som plockar fram pengar och ger till en gangster och hoppas att han skall ge mig sin pistol. Det naturliga vore ju att han sköt mig eller slog ner mig och försvann med både pengar och pistol.
Jag måtte ha någon "där uppe" som gillar mig eftersom en bil svänger runt gathörnet ett femtiotal meter ifrån oss och närmar sig. Tattarn tar pengarna och jag greppar om pistolens pipa, helt kall inombords. Han släpper greppet och pistolen ligger i min ficka när bilen stannar bredvid oss. Föraren, en harmynt karl i yngre medelåldern, glor storögt än på mig och än på tattarn med rädsla i blicken. Dörren på motsatta sidan öppnas och ludret har återkommit från en förhoppningsvis förtjänstfull vistelse i baksätet på den harmyntes bil på någon skum bakgata. Hennes röst låter som sockrad sirap och ger mig kväljningar:
"Hej lille gullige Tattis! Fick du sålt nåt? Då har jag provision att hämta! Jag skulle behöva ett järn själv, har du mer i bilen? Vi kan väl byta tjänster och varor du och jag?"
Jag har nästan hunnit ur hörhåll när sirapsströmmen slutar men ser i ögonvrån hur de omslingrade glider bort mot tattarns bil.

Det räcker bra med halva flaskans innehåll för att slå ut mig totalt. Tanken är fortfarande klar strax innan jag slocknar. Mina sista tankar innan mörkret och glömskan kommer är en svordom över att jag glömt beställa väckning och en förundrad aning att den medicin som homeopaten gett mig redan börjat verka eftersom jag tåler spriten utan att bli sjuk och illamående.

7. Fredag 00.40

"Hans fejs var kliin - men det var snubben på fotot åll rajt!" meddelade Tattis i telefonluren och satte därmed högsta fart på Baron, som inom tio minuter svängde in sin Mercedes på den lediga parkeringsplatsen bredvid Tattis gamla bilskrälle.
"Hur länge sedan är det han gick? Följde du efter honom? Var kvartar han?"
Frågorna haglade över den bävande Tattis och åtföljdes av kraftiga salivstänk.
"Sorry, han stack för en halvtimme sen. Jag kom inte att tänka på fotot förrän nu eftersom Carina och jag satt och pratade."
Tattis röst var lågmäld, osäker och darrande - helt olik den han använde i samtal med andra människor.
"Förbannade odugling! Jag sa ju att snubben är viktig. Om jag missar honom skall du få på fan ditt kryp!" morrade Baron och vände på klacken, hävde sig in i sin bil och körde därifrån.
Tattis stod kvar. Axlarna slokade och han funderade på om han kanske skulle ha berättat att snubben inte bara hade köpt en halvpanna utan dessutom hans pistol.
Baron stannade bilen på en parkeringsplats vid Värnhemstorget för att tänka. Om nu killen hade promenerat till Carinas revir så här på nattkröken borde han rimligen bo på något hotell i närheten. Vad han kände till fanns det bara tre att välja på: ett billighetsmotell vid Lundavägen, ett mellanprishotell på Sallerupsvägen och ett lyxhotell på Östra Förstadsgatan.
Några uppgifter som kunde hjälpa honom att bedöma vilken hotelltyp som snubben på kortet skulle välja - eller "objektet" som hans uppdragsgivare kallat honom, hade han inte fått. Men med tanke på att Baron skulle få pengarna i portföljen - och det verkade vara åtskilliga hundra rödingar så antog han att lyxhotellet var troligaste målet.
Det var svårt att finna en parkeringsplats som täckte både huvudentré, matsalsentré och bakdörr till parkeringsplatserna - men efter lite snickrande hade Baron funnit den ideala platsen och slog sig till ro för att vänta ut storviltet - förbannande sig själv att han inte hade förutsett situationen och lagrat upp lite proviant och dricka i karetan.
Natten sniglade sig fram. Baron hade all möda i världen att hålla ögonen öppna. Han avskydde när ingenting hände. Action var hans livsrytm och hans tålamod var ungefär lika utvecklat som hans människokärlek. Vid ett par tillfällen föll ögonen ihop av ren utmattning men Rebecka märkte det omedelbart och puffade på husse med nosen tills han vaknade igen.
Flera gånger under natten blev han störd av snutjävlar. Parkeringsplatsen han valt låg bara några meter från stora infarten vid motorvägen från Lund, och naturligtvis kunde inte nattpatrullerande piketpoliser undgå att lägga märke till hans bil. Märke, färg och registreringsnummer på den var förmodligen lagrad i hjärnan på alla snutjävlar i hela södra Sverige. Gång på gång störde de honom.
"Nej men se Baronen! Sitter du och vilar dig här. Väntar du på någon? Din älskade? Vad är du ute i för ärenden så här mitt i natten?"
"Det skall du ge blanka fan i!"
"Tycker du det, tycker du det. Vi såg dig och var tvungna att komma och hälsa. Det var ju flera veckor sedan du var insydd sist. Du har väl aldrig lagt av?"
"Skit i mig och sköt era egna affärer. Stick!"
"Visst, visst, vi ville bara höra så du mådde bra och inte din äckliga hundracka bitit av dig huvudet eller nån ännu ädlare kroppsdel."
"Stick! Far åt helvete!"
"Fasligt vad du kan använda många ord i dag. När vi tar in dig till förhör får vi uppfatt-ningen att du är stum, men du kan ju bara du vill."
Baron rullade upp fönstret och låste dörren och polisen drog sig äntligen tillbaka.

När klockan på instrumentbrädet visade 09.00 och fortfarande inget "objekt" hade visat sig, beslöt Baron att försöka ingripa i utvecklingen. Han släntrade långsamt förbi matsalsfönsterna för att förstulet kunna kika in men det var hopplöst att se ordentligt. Han svor för sig själv när två bilar rullade ut från hotellets baksida utan att han kunde se vem som satt i. Någon av dem kunde ju innehålla snubben han var på jakt efter.
Han hade kanske sabbat spaningen bara för att han varit så förbannat dum att kika genom matsalsfönsterna. Snubben kanske inte alls fanns på detta hotellet. Tvivel började regera inom honom. Han visste varken ut eller in. Skulle han stanna kvar i hopp om att hans väntan skulle ge utdelning förr eller senare eller skulle han åka till de andra hotellen och kika?
Han förstod plötsligt att han hanterat problemet helt tokigt. I stället för att sitta och uggla solo hela natten skulle han naturligtvis ha mobiliserat ett antal av gänget för vakthållningen. Då hade alla tre hotellen blivit kollade - och han hade bara kunnat åka runt och se till att grabbarna höll sig vakna.
"Fan vad tanklös jag har varit!" fräste han ursinnig och startade bilen. For som en raket förbi matsalen, ut på Östra Förstadsgatan och passerade korsningen när det turligt nog var grönt ljus. Vid Värnhemstorget struntade han i ljussignalerna. Vräkte bilen åt vänster precis framför en Linjebuss som fick tvärbromsa. Han kunde i ögonvrån se ett par passagerare som kastades omkull inne i bussen, men det struntade han i.
Formule 1-motellets parkeringsplats var livligt trafikerad och den intilliggande MacDonald ökade trafiken till den grad att Baron insåg det hopplösa i att kunna upptäcka någonting i röran. Upprörd fortsatte han därför till Sallerupsvägen och bromsade in framför hotellet och rusade in. Nu var det min själ dags för lite action, han hade varit passiv alldeles för länge.
Det var tomt i entrén så när som på portieren, en ung rundlagd kvinna i trettioårsåldern med glasögon och långt svart hår. Barons ilska ökade ytterligare. Svenskar var pest och åklagare och poliser var superpest och däremellan kom svartskallar. Trots sin egen rastillhörighet avskydde han invandrare. De var, i hans ögon, lägsta klassens människor. De stod min själ under djuren, jämställda med kor, getter och höns. Han drog upp kortet, stack det under näsan på kvinnan och fräste:
"Bor han här?"
Kvinnan tittade skräckslaget på kortet, handlingsförlamad och med en skrämselklump i halsen som hindrade henne att svara. Baron såg på det darrande krypet. Han ville drämma till, få avreagera sig, minska kroppens och själens spänningar. Han lyfte handen men ångrade sig, tog i stället ett kraftigt tag om kvinnans hår, pressade ner henne på knä på golvet framför sig och väste:
"Sug!"
Hennes tunghäfta släppte av skräcken och smärtan. Hysteriskt hackande och gråtande fick hon fram:
"Nej, nej snälla. Han bor här. Åkte iväg. Bara några minuter sen. Taxi."
Baron släppte greppet om hennes hår, sänkte axlarna och stötte fram:
"Vilket rum? Visa mig!"
Darrande hämtade portieren en nyckel från tavlan och kastade över till honom, pekade uppför trappan och ulkade fram:
"Två sexton."
Baron tog trappan i tre kliv, låste upp dörren till rum tvåhundrasexton och stormade in i det tomma, spartanskt möblerade rummet.
Han lät blickarna svepa runt efter minsta ledtråd. Ingen portfölj, noterade han. Vid telefonen på skrivbordet låg ett visitkort. Han tog upp det och läste Stig Ramsjö, Homeopat, Dalbygatan 10, Stallarp, grymtade till, slängde visitkortet på skrivbordet och rusade nedför trappan, ut till bilen och startade motorn i samma ögonblick som portieren fick kontakt med polisen i telefon

8. Fredag 09.05.

Stig Ramsjö visste att hans klocka gick rätt och avskydde när människor kom försent. I synnerhet när det gällde personer som han ägnade sin dyrbara fritid. Den vanligtvis gemytlige naturläkaren kände ilskan stiga inom sig där han satt och spanade ut genom fönsterna i hopp om att "herr minnesförlust", som han fortfarande tänkte på som Per Guldén, skulle dyka upp i sin taxi.
Minuterna gick. Stig bestämde sig för att bara ge honom en kvart till. Om Guldén inte kommit då så blev det storstädning och inköp av kontorsgrejor. Det kunde även bli tid över att åka ner till hemmet och lilla gumman på Österlen redan i dag. Innerst inne hoppades han faktiskt att Guldén skulle utebli - men förhoppningen grusades när telefonen ringde och han hörde rösten i luren:
"Förlåt, jag tog mig några jamare i natt och försov mig! Hoppas du inte är förbannad men jag kände mig så taskig!"
"Det är okej! Har du kommit på något nytt?"
"Bara ett par småsaker. Namnet Curt Långås - som jag kollade med Telia i natt. Bor på Långåsliden 4 och har mäklarfirman Långås Mäklar AB på Kungsportsavenyn 14 i Göteborg, plus en bild av en brun kostersnipa vid en badbrygga."
"Känner du något speciellt för det där namnet?"
"Det är helt likgiltigt! Kan vara vem som helst, bekant eller obekant! Ingen klocka som ringer alls! Får jag komma över trots att jag är sen? Snälla!"
"Visst. Käkar du frukost först eller vill du ha kaffe och macka när du kommer?"
"Jag tar en snabbfika här och slänger mig i en bil om tio minuter"
"Bra. Du är välkommen!"
"Hyggligt, tack!"

Stig stirrade ett par minuter på sina, för nittio procent av mänskligheten oläsliga, kråkfötter på anteckningsblocket. Lyfte sedan luren och slog nummerupplysningen.
Några samtal och tjugo minuter senare hade han fått fram att Curt Långås inte var anträffbar och att han troligen var bortrest. Kvinnan som gav upplysningarna var hushållerska och verkade pratsam men inte meddelsam.
Dessutom hade Stig lyckats övertala sin kusins man Göran att forska lite kring både mäklare Långås och polisens arbete, slutsatser och hypoteser i ärendet kring den rånade mäklaren - och naturligtvis om det var Långås som var rånoffret.
Stig skämdes lite över att utnyttja släkten men nöden har ju som bekant ingen lag. Kusinens man var skadereglerare på ett stort försäkringsbolag och hade goda försänkningar inom polisen. Stig tröstade sig med att det var första gången han använt tumskruvar för att få fram uppgifter, men var samtidigt tacksam över att han haft ett par passande tumskruvar på sin kusins man - som inte gärna ville att vissa saker skulle komma varken till hustruns eller till arbetsgivarens kännedom.
Stig funderade några sekunder på om han möjligen varit storinkvisitor i något föregående liv. Han tycktes ha en viss fallenhet för att använda tumskruvar och upplevde nästan en sanning i tesen att "ändamålen helgar medlen". Han tröstade sig snabbt med att han fick leva med dåligt samvete resten av livet om han nu handlat fel. Även om han varit inkvisitor i något tidigare liv så var han inte katolik i detta och hade alltså inte tillgång till någon snabb och effektiv syndaförlåtelse och absolution.

Guldén höll tidsplanen och tackade inte nej till en extra kopp kaffe när han kom. Han verkade spänd, trött och ledsen.
"Jag hade hoppats få fram något mer - men det verkar helt omöjligt! Tror du att det kan bli något resultat av hypnosen?"
"Jag räknar med det. Jag skall göra mitt bästa. Vi får se om ett par timmar."
"Hoppas det går vägen. Jag vet banne mig inte vad jag gör annars!"
"Okej Per eller vad du nu heter, nu deppar vi inte. Då kanske du inte kan vara skärpt nog för att bli hypnotiserad!"
"Det har väl inte med det att göra?"
"Jo i allra högsta grad. Det är omöjligt att hypnotisera en trög dumskalle - det kräver skärpt förstånd och intelligens för att kunna bli hypnotiserad."
"Du skämtar!"
"Det är faktiskt sant! Så skärp till dig nu så kör vi igång!"

Stig fick kämpa i drygt en halvtimme innan Per slappnade av tillräckligt. Efter ytterligare en halvtimme var hypnosen tillräckligt djup så Stig kunde fortsätta med suggestioner.
För sin egen skull inledde han med att lägga in ett triggerord som skulle underlätta framtida hypnoser. Han hade lärt finessen många år tidigare och funnit att den fungerade förträffligt. Triggerordet var avsett att göra så att Per direkt gick in i djup hypnos så snart Stig uttalade triggerordet vid nästa hypnostillfällen - och Stig skulle då slippa en timmes arbete varje gång. Han hade redan valt ut ett ord: Hydrargyrum - latin för kvicksilver.
Ett triggerord måste väljas med omsorg. Det skulle vara så ovanligt att det inte var någon risk att det uttalades i bekantskapskretsens samtal eller i radio eller TV.
Det vore ju inte lämpligt om ordet blev sagt vid en familjefest och Guldén gick in i hypnosdrömmarnas rike för resten av kvällen.
För säkerhets skull gav Stig suggestionen att Hydrargyrum skulle uttalas två gånger i följd för att få effekt. Stig tog en liten paus och torkade svetten ur pannan. Det såg bättre ut i dag än i går kväll. Då hade Per fortfarande varit spänd och stel efter två timmars inledning. I dag var han totalt avslappad redan efter en halvtimme. Det skulle nog gå att få igång lite frågor och svar. I går hade svaren inskränkt sig till suckar, stönanden och grimaser plus ett och annat lösryckt ord utan direkt sammanhang.
"Fortsätt att andas djupt och lugnt. Allt känns bra. Du känner dig trygg och varm. Jag kommer nu att räkna från ett till tre. För varje siffra jag nämner glider du ännu djupare in i sömn. När jag nämner siffran tre sover du djupt men du kan fortfarande höra min röst och du kan svara mig - men du kommer inte efteråt att minnas någonting av det som sagts. Inte heller minnas de känslor som du upplever inom dig från och med nu till dess jag säger till. Ett ... två ... tre! Du kommer nu att kunna svara tydligt och klart på mina frågor. Vad heter du?"
Pers andning fördjupades, han stönade och suckade. Det verkade som om det försiggick en kamp inom honom. Stig var tvungen att upprepa frågan ett flertal gånger innan svaret kom.
"Curt."
"Bra. Vad heter du i efternamn?"
"Jag heter ... Larsson."
"Heter du Larsson?"
"Ja ... nej ... ja. Jag heter Larsson ... men jag heter Lång..."
Rösten tonade bort i ett mummel.
"Vill du ta det en gång till! Vad heter du i efternamn?"
"Larsson sa jag ju! Fast ... jag ... har ... nog ... ändrat det ... till Långås ... efter gatan där jag bor. Den heter Långåsliden så jag tog namnet Långås ... fast jag är nog fortfarande ... Larsson!"
"Fortsätt att andas djupt och lugnt. Jag vill att du nu förflyttar dig någon dag bakåt i tiden. Stanna upp vid en tidpunkt när något betydelsefullt händer och beskriv vad du upplever."
Det dröjde inte mer än tio sekunder förrän Curts andhämtning ändrades, blev ansträngd och fladdrig. Kroppen stelnade som i kramp. Stig funderade på att bryta upplevelsen, men avstod och avvaktade istället lugnt. Curt började flåsa och stöna, ansiktet förvreds som om han såg något avskyvärt och skräckinjagande. Kroppen drogs ihop och darrade. Rösten var ostadig, svag och spänd med tydlig gråt bakom orden.
"Jag vill ... men ... får inte ... inte ... hon har sagt ... kan inte ... farligt!"
"Var är du någonstans?"
"Kom hit ... för att ... men visste inte ... kan inte ... "
"Var befinner du dig?"
"Här på ... rummet ... de kommer ... måste klara det ... får inte ... inte!"
"Vad är det du inte får?"
"Inte ta ... stjäla ... inte mina ... båda är här! Herregud! Pistolen ... kommer att skjuta om ... får inte!! Herregud! Inte döda och inte alla pengarna!"
Curts röst bryts och övergår i konvulsivisk gråt som inte går att häva med lugnande suggestioner och Stig bryter upplevelsen:
"Du går framåt i tiden till här och nu. Du sitter i mitt behandlingsrum och allt är bra, lugnt och vilsamt. Minnena av upplevelserna tonar bort och nu är de glömda. Du sitter lugnt och bekvämt här i behandlingsrummet och allt känns bra!"
Curts kropp slappnar snabbt. Ansiktsuttrycket blir lugnt och andningen djup och mjuk. All spänning har släppt och efter några minuter gör Stig ett nytt försök att nysta upp vad som hänt men förgäves. Curt låser sig totalt. Kropp, andning, ansikte och röst vittnar om ilska, skräck, avsky och rädsla och regressionen får brytas på nytt. När Curt åter kommit in i ett balanserat känsloläge tar Stig ett par djupa andetag och försöker på ett annorlunda sätt:
"Andas djupt och lugnt. Du sitter här trygg och lugn och skall nu - utan att uppleva några personliga känslor - uppleva vad som stört dig utan att du känner något obehagligt. Ditt minne kommer att återvända mjukt, sakta och säkert. Du kommer att kunna uppleva ditt liv lika tydligt som du gjorde förr. Om några minnesbilder känns speciellt smärtsamma så kan du välja att tills vidare inte få upp dem till ditt klara medvetande. Förflytta dig nu till den betydelsefulla tidpunkten för någon dag sedan. Du kan se på händelserna utan att känna obehag, rädsla eller ångest. Du ser det som på film och känner dig inte inblandad i händelserna själv. Vad ser du?"
Curts röst är svag och dröjande - men lugn.
"De är på ... kontoret. För fan ... det ... gäller ... pengarna. Hon vill ... att jag ... Nej, nej. Pistolen hon har är ju ... farlig ... kommer att skjuta ... jag ... vill inte ... och ta ... alla pengarna ... Nej ... är inte mina ... nej ... vill inte ... jävlar!"
Curts röst övergår i jämmer. Han visar tecken till att själv vara på väg att bryta hypnosen. Stig tar därför snabbt över kommandot, lugnar ner honom och återför honom varligt till verkligheten. Efter några minuter slår han upp ögonen och verkar pigg, utvilad och fylld av energi.
"Kom det fram något?"
"Vi kan i varje fall ha dopkalas. Du har talat om att du heter Curt Långås - född Larsson så det mysteriet är avklarat. I övrigt var det knalt med informationen - du tycks ha upplevt en sjusärdeles ångestladdad situation och det är tveklöst den som gett dig chocken som ledde till din minnesförlust."
"Kom det inte fram vad det gällde och vad som hände? Vad jag har gjort?"
"Nej, tråkigt nog - bara att det tydligen hände på ditt kontor i Göteborg. Vad som egentligen inträffade kunde du inte beskriva. Jag hade tänkt att jag skulle försöka lösa upp chockeffekterna, men dina reaktioner var alldeles för kraftiga. Vi får ta det nästa gång. Jag ville inte riskera att gå för snabbt fram. Då kommer du bara att må dåligt."
"Men det måste väl för fan ha kommit något matnyttigt! Håller du inte inne någonting? Du ljuger för mig!"
"Nej, jag är ledsen det är sanning. Jag kan inte dra några slutsatser alls av det du berättade eftersom det var alldeles för osammanhängande."
Curt verkade inte vilja tro Stigs bedyranden. Han tjatade sina frågor om och om igen allt mer aggressivt. När Stig i desperation erbjöd honom att lyssna på bandet och det visade sig att bandspelaren inte hade fungerat, brast Curts försonlighet. Han höll på att gå till handgripligheter. Svordomarna flödade och ilskan sprutade ur hans ögon och med ett sista "Du duger ju inte till ett jävla dugg! Far åt helvete din jävla kvackare. Jag borde vrida nacken av dig!" rusade han ut på gatan vilt fäktande med armarna.

9. Fredag 12.25

Baron var mätt och han var mäkta belåten. Hans fågel satt på sin kvist bara några tiotal meter ifrån honom och det här skulle gå som en dans. Han hade parkerat sin nystulna bil på Konsums parkeringsplats och hade god utsikt. Ingenting skulle kunna gå fel. Snubben var inne på Ramsjös mottagning i det lilla röda huset på hans vänstra sida. Han hade skymtat honom då och då genom fönstret. Någon möjlighet att ta sig ut utan att bli upptäckt fanns inte .
Baron skrockade belåtet och svalde sista biten av pizzan som han köpt i pizzerian precis tvärs över gatan från Ramsjös mottagning. Han hade tryggt kunnat beställa den och hämta den eftersom han hela tiden kunde hålla kiken på dörrar och fönster till mottagningen. Ingen kunde slinka ut utan att han hade sett det.
Han hade väntat i en och en halv timme, men vad gjorde det när utdelningen skulle bli åtskilliga sköna röda laxar plus ökat anseende hos de höga herrarna som gett honom uppdraget. Ett tag hade han varit inställd på att störta in i Ramsjös mottagning, fullgöra sina plikter och fixa Ramsjö också som extranummer, men det kunde han ju helt enkelt inte. Aldrig på tiden!.
Anledningen var helt enkelt - om det nu var enkelt - att han kände Ramsjö sen tidigare. Inte för att Ramsjö på något sätt hade deltagit i Barons brottslighet - snarare tvärt om. Ramsjö var hederligheten själv och hade till och med dristat sig till att försöka tala Baron tillrätta. Försöka få honom, brottslingarnas konung, att bli rättskaffens.
Att Ramsjö hade vågat detta var den faktor som gjorde det omöjligt för Baron att göra honom illa. Ramsjö var en av de få som stod på samma nivå som han själv när det gällde själslig styrka och mod. Både Ramsjö och Ramsjös hustru var upptagna på den magra listan över "Jämlikar". Han skulle aldrig i sitt liv glömma när han första gången kontaktat makarna Ramsjö.
Han hade suttit på kåken, som vanligt, och läst en artikel om fru Ramsjös förunderliga psykiska krafter och hennes paranormala förmågor och dristat sig till att skriva till henne. Trots att han skrivit att han satt på kåken hade han fått svar och detta hade lett till drygt ett års brevväxling. Under brevväxlingen hade han fått vettiga och förnuftiga svar på fler frågor än han fått under hela sin skoltid. Hans beundran för denna kvinna hade vuxit allt eftersom månaderna gick.
När han kom ut i friheten igen, fortsatte han kontakten med telefonsamtal någon gång i månaden. Detta hade ytterligare ökat hans beundran även för Ramsjö, som han ibland fick tala med då inte hustrun var anträffbar.
Han hade dragit sig för att ta personlig kontakt eftersom han alltid riskerade att allt då vändes emot honom. Blotta åsynen av honom tycktes väcka upp både avsky och rädsla hos alla människor - och han ville inte uppleva att Ramsjös vände honom ryggen.
Ramsjös hade talat om en förening som ordnade föredrag och diskussioner om parapsykologi och en kväll tog Baron mod till sig och gick dit. Vad han inte visste var att Ramsjös var värdpar på föreningen den kvällen - och den första han sprang på var fru Ramsjö. Hon hade märkligt nog inte satt upp den min av avsky och skräck som alla andra brukade göra. Hon hade varit artig, vänlig och välkomnande och sagt välkommen även till Rebecka. Och hon hade haft modet att be honom sitta längst bak och uppföra sig ordentligt eftersom han inte var helt nykter och dessutom hade Becka med sig. Något sådant hade han aldrig råkat ut för tidigare - att en kvinna vågade påpeka att han var onykter och talat om för honom vad han skulle göra och inte göra.
I hans föreställningsvärld fanns det bara två sorters kvinnor mormödrar och horor. Mormödrarna var de mjuka moderligt omvårdande. Alla andra var horor. De fanns till enbart för att utnyttjas och användas och sedan kastas bort när de var förbrukade. Eller när man blev less på dem eller när de blev tjatiga.
Fru Ramsjö kunde han inte inordna under begreppet mormor - hon var alldeles för kavat, klartänkt och bestämd - och hon hörde definitivt inte till begreppet horor. Han bestämde sig för att lägga ytterligare en kategori till kvinnobegreppen. Det fanns tre sorters kvinnor: horor, mormödrar och fru Ramsjö.
Ordinarie föredragshållaren kom inte den kvällen och Ramsjö höll ett improviserat föredrag istället. Att det var improviserat märkte säkert ingen, allra minst han, som insöp varje ord som en törstande ökenvandrare insuper vattendroppar. Baron var imponerad av föredraget. Han var imponerad av makarna Ramsjö och glädjen gjorde honom uppspelt och högljudd. Att han störde föredraget var han fullt medveten om, men han kunde inte hjälpa det. Han var tvungen att kommentera, skratta högt, göra tillägg och applådera litegrand.
Ramsjö tystnade där uppe på podiet, log mot honom - log mot honom och kommenterade:
"Kul att du gillar föredraget. Din tur kommer efter kaffepausen. Då får du kommentera, fråga, protestera och förklara men just nu och fem minuter framåt ber jag att du låter mig hålla låda ensam."
Tillsägelsen var så mild och berättigad att Baron höll klaffen resten av föredraget. Vem som helst - utom Ramsjö skulle ha sett arg ut och sagt något snäsigt eller nedlåtande till honom. Om det hade hänt hade han min själ vänt upp och ner på lokalen och slagit föredragshållaren sönder och samman.
I kaffepausen fick han uppleva hur Rebecka, hans egen Rebecka, gjorde sig till för både Ramsjö och hans fru. Hunden slickade homeopaten i öronen och låg på rygg och ville bli kliad på magen av hustrun. Rebecka som var lika avog mot människor som han själv, gav dessa båda mer tillgivenhetsbetygelser än vad hon gav honom. Han kände en viss avundsjuka men blandad med beundran och respekt.
Det var därför som han aldrig i livet skulle kunna utöva våld varken mot Ramsjö eller hans hustru. Det hade varit som att våldföra sig på sig själv, på sin egen själ. De hade inte ens reagerat över hans namn eller med ironi kallat honom "Baronen". Han hette Baron. Det var han döpt till. Gulliga mormor hade bestämt att han skulle heta så och han bar sitt namn med stolthet.
Han vaknade upp ur sina retrospektiva funderingar då dörren till mottagningen öppnades. Baron kände efter att stiletten var på plats i fickan och öppnade bildörren. Becka fick stanna kvar. Baron gick raskt efter "objektet" och lät samtidigt ögonen svepa runt för att se hur landet låg. Inga fotgängare i närheten, bara enstaka bilar på Malmövägen. Det såg förträffligt ut och avståndet blev kortare och kortare.
Bara tio steg kvar så var det dags att sätta stiletten i ryggen på snubben, rycka portföljen han bar på och sen snabbt tillbaka till bilen och hem. Bara en kort paus på vägen för att byta till sin egen bil på den stora parkeringsplatsen vid Ikea. Allt var planerat och borde fungera som smort.
Tre steg till. Högerhanden greppade stiletten och drog upp den ur fickan. Ögonen tog en sista rundtur för att avsyna omgivningarna. Inga kunder som var på väg till eller ifrån zoobutiken till vänster och ingen som syntes i skyltfönstret men runt gathörnet vid Gästis kom en bil glidande. Föraren kanske skulle se händelsen och Baron lät därför stiletten glida tillbaka i fickan.
Bilen körde förbi. Baron tog ett djupt andetag, drog upp stiletten och kastade en sista blick runt om sig. Vilken jävla osis - kom inte en snuthäck runt gathörnet! Stiletten snabbt ner igen, avvakta!
Ett gäng glada herrar vällde ut ur entrén på Kruet, Gästgivaregårdens "bakficka" och lunchavdelning. Baron kunde helt enkelt inte genomföra sitt uppdrag. Sex glada herrar i sina bästa år kunde snabbt bli sex rättskaffens svenskar som till varje pris skulle fånga in och hålla fast en alldeles vanlig dråpare. Övermakten skulle bli för stor. Sex män går inte att skrämma till inaktivitet med varken blick eller ilsket uppdragna axlar. Sex män kommer ihåg ens signalement alldeles för bra.
Baron beslöt avblåsa operationen och genomföra planerna när gänget var ur synhåll - men då var snubben redan inne på Kruet, oåtkomlig för honom.
"För fan, du får väl käka din sista måltid", viskade Baron efter objektet som försvunnit genom Kruets dörr - fast det var bara han själv som hörde det.
Han vände tillbaka till bilen. Förklarade för Rebecka vad som hade gått fel, startade bilen och flyttade den till en annan plats där han hade utsikt både över dörren till Kruet och dörren till Gästis.
Efter en dryg halvtimme kom en polisbil på Malmövägen precis framför honom. Han tyckte att poliserna tittade för mycket åt hans håll så han gled ner ett par decimeter bakom ratten för att synas mindre. Polisbilen körde förbi och Baron drog en suck av lättnad.
Efter bara ett par minuter kom snubben ut från Kruet. Han såg glad ut och svängde sin portfölj som i triumf.
"Om ett par minuter flinar du inte längre, då är glädjen slut!" väste Baron tyst för sig själv. Öppnade bildörren och drog fram sin stilett. Nu eller aldrig! Nu hade han inte tid att vara överdrivet försiktig - nu skulle det bli action! Då kände han en fast hand på axeln:
"Är det inte självaste Baronen som är ute och kör. Och i ny bil dessutom och med matbesticket i högsta hugg. Tänkte du gå på Gästis och käka middag? De har bestick, så det behöver man inte ta med sig själv hemifrån. Släpp kniven för helvete! Du är arresterad för bilstöld, brott mot knivlagen, olaga tvång, misshandel och hot mot portier på hotell i Malmö och Gud vet vad du har hittat på dessutom. Hit med händerna så skall vi se om armbanden passar!"
Baron insåg det hopplösa i att sätta sig till motvärn. Rebecka däremot, som avskydde poliser lika mycket som han själv, for ut ur bilen som en oljad blixt. Baron varken kunde eller ville hindra henne. Hon mindes säkert sin avrättning i förra livet och ville inte riskera en upprepning.