12. BOVAR I FÄLLAN!

Mormor och Ida hade hört de upprörda rösterna från Ajax och morfars rum och öppnade dörren ut till trappan samtidigt som morfar rusade förbi.
-Vad är det frågan om? ropade mormor.
-Bovjakt! Titta genom fönstret! ropade morfar tillbaka.
-Ja se karlar! Är det inte flickor dom jagar så är det bovar. Kom Ida så får vi se vad det kan vara för spektakel. Ta med dig stolen hit till fönstret så sitter vi bekvämt på första parkett och tittar på bovjakten.

Mormor och Ida såg Robban promenera i långsam takt nere bland salustånden. Han verkade ta det hur lugnt som helst. Studerade dem han mötte och dem han gick förbi. Någon dramatisk bovjakt verkade han absolut inte vara inblandad i.
Rolle såg inte heller ut att ha något speciellt för sig. Han stod på gångbanan en bit bort och tuggade på en pinne, spottade längdspottning och sparkade lite planlöst i gruset. Så tog han upp en liten ask ur fickan och började bolla med den. Han lyckades fånga den några gånger, men sedan missade han och den rullade under en parkerad bil. Rolle dök ner på alla fyra och rotade under bilen, strax bakom framhjulet.
-Nä, vad är det här? Om detta är bovjakt så är jag Kalle Anka! sa Ida och gäspade.
-Ja, det kanske du är. De där bovjakterna som man ser på TV är kanske inte lika äkta som den här, men jag kan inte heller begripa vad som är på gång, sa mormor och hällde upp en kopp kaffe.
-Dom gör ju ingenting vettigt! sa Ida. Jag tror dom skojar med oss.
-Det tror inte jag. Bara jag visste vad dom är på jakt efter, så jag hade begripit bättre.

Robban promenerade fortfarande omkring inne bland varustånden. Han stannade upp då och då och lutade sig över varorna som om han synade dem noga och ingående. Efter en stund fortsatte han ett stycke till, böjde sig över varorna i ett annat stånd och inspekterade dem.
Rolle bollade fortfarande med sin lilla ask. Han hade blivit modigare att kasta den högt. Men han var lite fumlig. Han tog emot ett högt kast för tidigt och lyckades stöta till den lilla asken så att den for i en båge över den parkerade bilen. Rolle fick gå ut på gatan och krypa på marken för att hitta sin ask igen. Sen fortsatte han att kasta gång på gång, missade asken ett par gånger till och fick nästan krypa under bilen för att hitta den.
-Vad korkad han är! sa Ida ilsket. Om han nu skall bolla så dåligt, kan han väl bolla en bit ifrån den där bilen, så han inte behöver krypa under varenda gång han inte lyckas ta asken.
-Vet du, jag tycker precis som du! instämde mormor.
Robban fortsatte sin varuinspektionstur. Gång på gång hittade han tydligen intressanta prylar som han ville titta på och ibland halvlåg han över varorna i sin iver att undersöka dem.
-Han borde inte gå med sin plånbok så synlig i bakfickan! sa mormor. Någon kan stjäla den från honom.

Mormor hann knappt uttala sin farhåga förrän det uppstod oväsen precis där Robban fanns. En äldre man hade tydligen skadat sig. Han skrek och hoppade runt som av plågor. Robban tittade sig omkring och ropade "Polis" och en uniformerad fransk gendarm dök upp som gubben i lådan precis bredvid Robban och gick fram till den skadade mannen. Tydligen för att lugna honom. Polisen hjälpte den stackaren från platsen. Mannen verkade vara svårt skadad eftersom polisen fick stödja honom hela vägen. Robban följde med på några stegs avstånd.
-Vad har han nu hittat på den olycksfågeln? undrade mormor oroligt.
-Titta på Rolle! Han är inte riktigt klok! ropade Ida och pekade ner på gatan där Rolle stod. Bilföraren hade startat motorn för att köra, men Rolle stod i vägen. Han bollade sin lilla ask, stod med ryggen mot bilen och verkade inte uppfatta att han hindrade bilen från att köra. Plötsligt tycktes han förstå att bilen ville köra. Han vred på huvudet mot hotellet och ropade något. Som genom ett trollslag rusade en gendarm ut ur hotellporten och bort till bilen.
-Nu råkar han illa ut! ropade Ida och höll för ögonen.
-Nej du flicka lilla! utropade mormor med glädje i rösten. Det var nog bovjakt i alla fall, det här! Titta! Polisen tar bilföraren och inte Rolle.
Mycket riktigt. Bilföraren togs omhand av polisen och hjälptes bort på samma sätt som "den skadade" hade gjort tidigare. En svart täckt polisskåpbil, en "Svarta Maja", kom runt ett hörn fram till polisen med bilföraren. Bilföraren hjälptes in i bilens lastutrymme och polisen återvände till bilen och Rolle. De samtalade en liten stund med varandra, polisen kunde tydligen engelska, sedan återvände polisen till skåpbilen men kom omedelbart tillbaka igen och öppnade personbilens bagageutrymme.
En mängd nyfikna hade samlats och ropade till polisen som ropade tillbaka och plötsligen var inte polisen huvudperson utan Rolle. Alla skulle fram och klappa honom på axeln eller krama honom och pussa honom på kinderna. Folk jublade, skrattade, ropade, kramades och pussades. Stackars Rolle började efter en stund att se fullständigt medtagen ut.
-Vad i hela fridens dar är det frågan om? sa mormor halvhögt för sig själv.
-Det är bara slutet på en framgångsrik ficktjuvsjakt! hördes Robbans stolta röst från dörren.
-Nej men Robban! Är det du? jublade mormor.
-Jag tror det, men jag skall titta i spegeln så att jag blir alldeles säker! sa Robban och vände sig mot spegeln ovanför tvättstället.
-Stolle! skrattade mormor och kramade om honom. Berätta! Vad är det egentligen ni har gjort?
-Ja berätta! ropade Ida.
Rolle berättade vad de sett från sitt fönster och fortsatte:
- Så vi gjorde upp en plan. Jag stoppade min plånbok i bakfickan och tog mig fram till tjuven, men det tog lång tid innan han nappade. Rolle stack hål på personbilens däck och hindrade den från att köra så att polisen kunde haffa föraren och lägga vantarna på alla plånböckerna som de hade knyckt.
-Ja men varför riskerade du att få plånboken stulen? Tänk om du inte hade fått den tillbaka! sa mormor med bekymrad ton.
-Ingen fara! Det är en plånbok som är avsedd att bli stulen!
-Vad menar du?
-Det är en plånbok som är som en råttfälla. Den slår ihop om fingrarna och det gör ordentligt ont. Jag köpte den i Holland för jag tänkte skoja med morfar och kompisarna i skolan. Men nu har jag fångat en alldeles riktig och äkta ficktjuv med den. Morfar nappade aldrig taskigt nog. Han var för smart.

13. KITTLIGT OCH LUDDIGT.

Klockan tre på eftermiddagen var flyttningen till det nya hotellet vid stranden klar. Alla tyckte att det var helt fantastiska rum och det var inte bara mormor som var själaglad och stormförtjust. Deras tre rum låg bredvid varandra på första våningen och hade var sin balkong med den rena, guldgula sandstranden precis utanför. Vattenbrynet låg ungefär femtio meter bort och vågbruset lät behagligt avslappnande och rogivande. Vädret var visserligen inte det allra bästa eftersom solen doldes bakom molnen, men vinden var ljum och när man satt på balkongerna så blåste det inte alls. Några badande syntes inte till men en ensam brädseglare höll energiskt på att försöka komma igång med sin segling. Han baxade ut brädan mot vågorna och klängde upp. Efter bara några sekunder föll seglet ner mot vattenytan och mannen halkade ner i plurret, men han var kvickt uppe igen och baxade upp brädan mot vågorna. Försöken upprepades om och om igen.
-Att han bara orkar! sa Rolle med en grimas och gick in på rummet och sträckte ut sig på sängen.
Rummen hade TV med satellitkanaler och barnen, som inte sett TV på nästan en vecka, ville kika vad det fanns för program medan mormor och morfar packade upp resväskorna. Robban blev lite besviken över att han inte kunde få in de svenska TV-programmen. Rolle försökte förklara för honom att signalerna inte nådde så långt, men Robban tyckte att det lät invecklat.
-Då kunde dom haft bättre signaler! sa han trumpet.
-Det hade väl inte hjälpt! FM-signaler når nästan bara så långt som man kan se från TVmasten eftersom dom har så kort våglängd, förklarade Rolle som var ett tekniskt geni - när han orkade..
-Då kunde dom haft bättre signaler och annan våglängd, eller vad det var!
-Det hade inte gått, för då hade inte alla sändare fått plats.
-Plats? Det är klart att dom fått plats, så mycket utrymme som det finns i Europa!
-Ja på marken ja. Men plats på våglängdsområdet. Det hade blivit alldeles för trångt. Dom olika sändarna hade stört varandra eftersom många fick sända på samma kanal.
-Äsch, jag begriper ingenting!

Robban ville inte veta mer. Det var för krångligt och dessutom började han bli hungrig igen, då blev han alltid lite gnällig. Han blev alltid hungrig när han inte hade något särskilt att göra eller när han tyckte att något var jobbigt, obegripligt och svårt. Han tröstade sig med en halv chokladkaka, den hjälpte mot den värsta hungern. Han kikade ut genom de breda fönstren. Jodå brädseglaren höll fortfarande på att försöka komma upp på brädan. Ännu hade han inte lyckats någon längre stund. Robban bestämde sig för att göra Rolle sällskap på sängen när det knackade på dörren och morfar kom in.
-Upp och hoppa! Ni skall på visit till polisstationen. Dom vill ha redogörelser över vad ni såg och upplevde och gjorde i förmiddags. Portieren ringde och talade om att det kommer en polisbil och hämtar er så snart ni ätit en bit. Jag har brett smörgåsar - kan ni vara klara om tio minuter?
-Va? sa Rolle som tydligen somnat till.
-Jo jag sade just ordagrant: "Upp och hoppa! Ni skall på visit ..."
-Ja, ja sluta! sa Robban. Jag hörde vad du sa, så du behöver inte ta om det en gång till.
-Det gör ingenting! Jag repeterar så gärna, skrattade morfar. Gör ni er i ordning? Tio minuter så åker vi sen!
-Visst!

Alla gjorde sällskap till receptionen. För att ta sig dit fick man gå genom en lång, lång korridor. Det var den längsta korridor som någon av dem hade sett. Rolle räknade att den var fyrahundraåtta steg lång och frågade morfar hur långt det var i meter. Morfar gjorde ett överslag och räknade även på antalet rum, hur breda de var och han kom fram till att det var en korridor på 210 meter. Inte konstigt att den verkade oändlig.
Vid hotellentrén stod en polis och väntade på dem. Han hade fått order att hämta Rolle och Robban, men morfar protesterade och påstod att allihop skulle följas åt. Polisen skakade på huvudet och menade tydligen att han kunde ta högst tre i bilen. Morfar pratade och gestikulerade som en riktig fransman. Han förklarade på engelska, tyska och skånska med ett och annat franskt ord däremellan. Till slut hade tydligen polisen förstått vad morfar menade eftersom han slank ut genom dörren och gick mot bilen.
-Dom skall inte vara tanklösa! sa morfar. Om polisen vill att Robban och Rolle skall ställa upp och vittna så får dom se till att vi kan följas åt. Nu får han kalla på en bil till genom bilradion så får vi plats alla sex.
Mycket riktigt kom ytterligare en polisbil efter bara några minuter. Bilarna rullade i kortege genom Le Touquet till polisstationen. Där möttes de av en äldre allvarlig man i mörk kostym. Han skulle vara tolk och hade blivit tillkallad från svenska ambassaden i Paris.
Det blev en jobbig eftermiddag. Pojkarna fick berätta var för sig och besvara många frågor och de andra fick berätta om sin medverkan, sina intryck och upplevelser. Mormor iakttog Robban och Rolle och såg orolig ut. Hon vände sig mot morfar och viskade något och mitt i förhöret sträckte morfar upp handen.
-Stopp ett tag! Ni kör slut på barnen på det här sättet. Dom är trötta och hungriga och det är faktiskt vi gamlingar också så nu tar vi en rejäl paus. Jag tycker att franska polisen skall bjuda på middag.
Ambassadtjänstemannen såg både paff och road ut, men översatte vad morfar sagt. De tre poliserna, som hade hand om förhören, såg ut som om de inte trodde sina öron men plötsligt brast den äldste av dem ut i ett rungande skratt, reste sig och avfyrade en ström av ord till tolken.
-Polisöverintendenten tyckte att det var ett alldeles utmärkt förslag. Han lovade ringa ner till restaurangen bredvid och beställa en god middag. Den står färdig om en kvart, sedan är ni välkomna tillbaka om två timmar, så får ni gott om tid att både äta och vila er.
-Bra! sa morfar. Dom kan om dom vill och jag tycker om ordning och reda!

När gänget var på väg ner till restaurangen viskade mormor till morfar.
-Nu var du väl bra fräck! Jag menade bara att vi skulle ta en paus - inte att du skulle begära att vi skulle bli bjudna på middag.
-Tyckte du att jag var fräck gumman lilla? sa morfar med världens oskuldsfullaste min.
-Ja det tyckte jag verkligen. Du brukar inte vara så framfusig.
-Nej, men jag sitter så sällan i polisförhör i Frankrike. Jag trodde att en middag ingick i ritualerna.
-Det trodde du visst inte!
-Nej det gjorde jag nog inte heller. Men nu vet vi i alla fall att det kan ingå i ritualerna med en middagsbjudning - om vi skulle komma i fler polisförhör framöver.
-Tokstolle!

På restaurangen tog hovmästaren emot dem och följde dem fram till ett prydligt dukat bord som ställts i ordning för deras räkning. Så snart alla bänkat sig serverades förrätten. Rolle tittade ner i tallriken.
-Vad är det här? Det ser läbbigt ut!
-Det är fransk gratinerad löksoppa, förklarade mormor.
-Går det att äta? Vad är det gjort av?
-Visst går det att äta. Det är en soppa på vanlig lök, god buljong, en skiva stekt franskbröd och lite riven ost - sedan är allt gratinerat i ugn en liten stund tills osten har smält och fått färg.
Robban var den förste av barnen som vågade prova. Han tog en liten dos på skeden, smakade på det och utbrast:
-Toppenkäk. Det smakar luddigt!
-Luddigt? Vad är det? undrade mormor.
-Det är när det smakar mjukt och gott och inte är för starkt eller vasst.
-Det var ju en bra beskrivning, menade mormor som innerst inne undrade ifall hon tyckte om något som smakade "luddigt". Fast, fransk löksoppa tyckte hon ju om så då måste hon ju tycka om "luddigt" också.
-Kan man få en tallrik till? undrade Robban.
-Nej. sa morfar. Det blir nog fler rätter.
-Vad då?
-Det har jag ingen aning om. Det är ju polisintendenten som har beställt, jag vet inte mer än du gör.
Servitrisen dukade av sopptallrikarna och kom in med nya tallrikar och nya bestick.
-Vad kuliga gafflar! sa Ajax. Varför ser dom ut så här?
-Jag börjar ana, sa morfar. Det blir nog "Moulle".
-Va? sa Robban och Ida på en gång.
-Moulle. Havets små läckerheter som kan tillredas på många olika sätt och smakar himmelskt gott. Dom är säkert "luddiga" också ska du se Robban.
Servitrisen kom in med en jättestor järngryta som hon placerade mitt på bordet. Ida kikade ner i grytan och ropade.
-Oh, sådana har jag ätit förr. Dom kittlar så konstigt i halsen.
-Kittlar? undrade mormor som ännu inte riktigt begrep vad det var för maträtt och som kände sig osäker på om hon klarade av både en luddig och en halskittlande maträtt på en och samma dag.
-Ja det kittlar gott och jag får hicka av dom!
-Jaha du! sa mormor och bestämde sig för att bara äta lite.
Morfar serverade alla en liten smakportion. Det rasslade på tallriken då rätten hälldes upp.
-Vad är det för nåt konstigt? undrade Rolle med avsmak i rösten.
-Som jag sa, det är havets små läckerheter. Musslor, som smakar väldigt bra i Frankrike.
-Hur äter man musslor? undrade Robban och petade på musselskalen. Dom är inte riktigt kokta, dom är hårda fortfarande.
-Man skall inte äta musselskalen. Man petar ut själva musslan ur skalen med den här specialgaffeln. Ät gärna bröd till och andra tillbehör, smaka er fram hur ni föredrar att kombinera.
Det gick lite trögt med ätandet. Att äta musslor är lite speciellt och alla tycker kanske inte om rätten de första gångerna. Mormor var den som var mest avvaktande. Det luktade väldigt gott av kryddor och vitlök, men hon var lite rädd att musslorna skulle kännas obehagliga i munnen, slemmiga eller så. Efter en stund märkte även hon att maten smakade bra och nästan allt i den stora järngrytan blev uppätet.
-Nu orkar jag inte en mussla till! pustade Robban och putade med magen.
-Det slipper du för nu blir det bara efterrätt och den behöver du inte äta.
Servitrisen dukade ut porslin och rester och dukade fram efterrättstallrikar och efterrätt. En hög rund vitgulaktig kaka stod på ett fat som täcktes av en brunfärgad halvgenomskinlig flytande sås. Lite av såsen hade hällts på kakan också för att färga den lite brun i allt det gulvita.
-Det där kan väl inte vara gott! sa Ida med bestämd röst.
-Jo det kan det faktiskt. Det inte bara kan vara gott, det är det oftast också.
-Vad är det? undrade Rolle.
-Det är "brylépudding". En pudding gjord på mjölk och ägg, med karamellsås gjord av socker.
-Det låter gott! sa Robban. Kan jag få en stor bit?
-Du som inte orkade en mussla till! sa mormor.
-Nej, men jag sa inte att jag inte orkade med en stor bit bröllopspudding, för det gör jag!
-Inte "bröllopspudding", det hette "Brylépudding"!
-Skit samma! Bara det är gott!
-Inte svära! sa mormor och det var nog första gången i Frankrike som hon hade behövt säga det.
Tveksamheten mot den gulvita puddingen försvann efter första tuggan och alla lät sig väl smaka.
-Tyckte du om den? undrade Robban och tittade på mormor.
-Toppengott! Dubbelluddigt! sa mormor med munnen full av dessert.

14. MEDVIND OCH MOTVIND.

Förhören hos polisen fortsatte till långt in på kvällen. Alla föredrog sen att en promenera tillbaka till hotellet i stället för att åka polisbil. Man gjorde halt vid en uteservering på en av huvudgatorna och njöt av folklivet i en timme tills sömnen började dra i ögonen.
Ajax satt en liten stund ute på balkongen medan morfar gjorde sig i ordning för natten i badrummet. Det var halvmåne och molnen hade skingrats. Månljuset speglade sig i vattnet och de vita vågkammarna lyste som om de var självlysande.
De enda som syntes på stranden var ett ensamt ungt par som långsamt promenerade hand i hand utefter vattenbrynet. Ajax andades in den friska nattluften i djupa inandningar. Tänk om man kunde bo så här alltid!
Sen han kommit i säng låg han länge och fantiserade, men till slut tog dagens många händelser ut sin rätt och han somnade och sov djupt och drömlöst.

Morgonen därpå hade sommaren börjat på allvar. Solen strålade från en klarblå himmel och temperaturen visade på badväder. Hela dagen låg sällskapet på stranden. Badkläderna och mormors parasoll kom väl till pass. Mormor och morfar turades om att ordna förmiddagsfika, lunch och eftermiddagsfika.
För att barnen skulle slippa gå den normala vägen till hotellrummet - den var över en halv kilometer - hämtade morfar bilens stora takräcke och ställde det som en stege från stranden upp till en av deras balkonger. På så sätt blev det bara fem meter att gå om "nöden" skulle komma på och man behövde en toalett snabbt.
Danke tyckte om strandlivet. Han satt inne på en av pinnarna under parasollen och visslade muntert. När han blev hungrig eller törstig promenerade han i den lösa sanden fram till morfars takräckesstege och sedan "flöghoppade" han från pinne till pinne tills han kom upp på balkongräcket. Därifrån flög han in till matkopp och vattenkopp.
När han skulle ut till stranden, flög han hela vägen ut till parasollen. Ingen kunde bli klok på varför han inte flög in till rummet utan bara inifrån och ut.
Tidvattnet förändrade stranden allt eftersom dagen gick. På förmiddagen då de gick ut var vattnet ungefär 300 meter bort och när klockan var två på eftermiddagen var det bara femtio meter mellan havet och hotellet. Sen började vattnet dra sig längre och längre bort igen lämnande efter sig en hård, jämn sandyta med grunda vattenhålor och vattenstråk lite här och där.
Fler och fler människor kom till stranden under eftermiddagen. Några hyrde vindsurfingutrustning och seglade fram och tillbaka bland de badande. Den envise surfaren fortsatte sina försöka om och om igen. Vid dagens slut hade han fortfarande inte lyckats stå på sin bräda mer än fem sekunder i taget. Barnen var överens om att han nog snart skulle ge upp sina fruktlösa försök.
Drakflygarna lyckades desto bättre. Vinden var frisk och många drakar var i luften. Små drakar och stora med långa svansar, några som såg ut som roterande "flygande tefat" och flera som kunde flyga i cirklar, göra åttor och svängar i luften.
-Det skulle vara kul att ha en sån som man kan styra! sa Ajax drömmande rakt ut i luften.
-Tycker du det? undrade morfar.
-Jaa. Jag har bara flugit vanliga drakar som man inte kan leka med så här. Dom går inte att styra utan är bara stilla på ett enda ställe. Det är inte så kul.
-Då köper vi väl ett par drakar då! sa mormor. Skall vi göra det nu, bums, omgående, omedelbart eller genast?
-Kan vi verkligen det? undrade Ajax förtjust.
-Det är klart att vi kan! Vem skulle kunna hindra oss? Jag åker med en gång! Vill du följa med?
Ajax rusade upp, berättade för de andra att mormor skulle köpa drakar och alla ville följa med. Det hade blivit sent på eftermiddagen och solen hade mist sin mesta värme. Ingen hade något emot att packa ihop badgrejorna och en timme senare var alla på väg in till stan för att hitta en drakaffär.
Det fanns två små butiker som sålde drakar, urvalet var stort. Den ene draken var färggrannare än den andre, det var svårt att välja. Resultatet blev att mormor köpte fyra stycken av olika typ och utseende. Barnen var överlyckliga och beslöt enhälligt att prova dem på stranden efter kvällsmåltiden.

Drakarna packades upp och det tog en dryg halvtimme att fästa snören, svansar, band och pinnar så att de blev flygklara. När alla förberedelser var gjorda och det var dags för flygning, linorna var sträckta och första draken började höja sig över marken tog vinden slut! Draken som kommit upp ett tiotal meter dalade långsamt mot marken. Inte en vindpust kändes, allt var stilla och lugnt.
Robban ville trots allt inte ge efter för vädrets nycker utan försökte springa upp sin drake, men hur mycket han än sprang, lyckades han inte få upp den mer än några meter och så snart han stannade för att pusta ut och hämta andan, dalade den till marken igen.
-Tusan också! Förbaskade väder! sa han och mormor höll tydligen med honom eftersom hon, för första gången i världshistorien, inte sa åt honom att han inte skulle svära.

Morgonen därpå var det lika vindstilla och drakarna fick ligga i rummen under sängarna i väntan på bättre drakflygarväder. Solen gassade och asfalten på gatorna började bli mjuk. Den skönaste platsen var stranden, det gick ju att doppa sig med jämna mellanrum för att hålla temperaturen nere. Alla i gänget var för värmelata för att göra något annat än att sola och bada.
Den envise surfingfantasten var på plats och det gick inte bättre för honom nu än tidigare. Rolle räknade antalet försök, men tappade räkning när han kom upp i femtio. Hur en människa kunde vara så envis var en gåta.

Ajax och Ida ville inte gå på restaurang på kvällen. De tyckte det hade varit så mysigt med "hotellrumsmiddagarna" så mormor och morfar övertalades att ordna en sådan. Medan barnen fortsatte att slöa på stranden åkte morföräldrarna in till stan för att proviantera och när solen hade mist sin värsta hetta samlades samtliga på balkongerna för att äta.
Alla kunde inte sitta på samma balkong, det var balkongerna alldeles för små för, man fick därför sitta två på varje. Det blev en festmåltid som hette duga med räkor, hummer och flera sorters ost och frukt. Robban och Rolle gjorde snabelmackor men Ajax och Ida föredrog att få brödet i bitar, det var mer lätthanterligt.
Efter måltiden satt man och småpratade till dess stjärnorna syntes på himlen och månen gick upp. Då var det dags att gå till sängs.
Ida blev först färdig i badrummet och satte sig sedan i sängen i det svagt upplysta rummet och njöt. Vågbruset utifrån var sövande och dagen hade varit så lugn och fin. Idas ögon föll ihop av sig själv, hon höll på att somna då hon hörde ljud från balkongen. Hon tittade dit och gav upp ett gällt tjut. Det stod en enögd man där ute med blod i hela ansiktet. Han tittade på henne!

15. ENÖGDINGSJAKTEN

Idas skrik fick mormor att rusa ut från badrummet.
-Vad är det lilla gumman?
-Titta! snyftade Ida och pekade på fönstret med ena handen, medan hon höll den andra över ögonen.
-Vad då? Jag ser ingenting.
-Där står en man!
-Nej Ida. Jag ser ingenting alls!
Mormor gick fram till balkongdörren, öppnade den och tittade ut, men allt var normalt. Ida tog handen från ögonen och kikade försiktigt mot fönstret. Mannen var försvunnen.

Mormor kallade in de andra och Ida berättade vad hon upplevt. Robban lyssnade med gapande mun och skrek:
-Kom Rolle, vi skall ha tag på honom!
Han smet ut genom dörren med Rolle i hälarna innan morfar eller mormor hunnit reagera och brydde sig inte om att lyssna när morfar försökte kalla honom tillbaka. Här skulle jagas "enögding"! Portieren tittade upp lite sömnigt när de två pojkarna i full galopp rusade förbi.
-Skall vi dela upp oss eller skall vi följas åt? pustade Rolle.
-Vi följs åt! Vi behöver vara två om vi skall övermanna honom!
-Okej!
Robban stannade upp utanför hotellet och tittade sig omkring. Det var folktomt i närheten, men en del nattvandrare syntes utefter strandpromenaden.
-Vi får undersöka dom allihop! konstaterade han och satte av i språngmarsch utefter den långa gatan. Rolle hängde med, men blev lite på efterkälken när han stannade för att plocka upp ett par repstumpar som låg kastade vid surfinguthyrningen. De kunde vara bra att ha om enögdingen inte följde med frivilligt utan behövde bindas.
De två pojkarna använde den närmaste halvtimmen åt att undersöka alla nattvandrare på strandpromenaden. En del såg både undrande och lite förskräckta ut över pojkarnas närgångna inspektion. Ibland var pojkarna tvungna att cirkla runt någon under en längre stund tills de fick hjälp av gatubelysningen att avgöra om flanören hade båda ögonen i behåll.
-Nej han var inte här! Han är nog inne i stan! sa Robban och sprang upp i närmaste gata. Jakten fortsatte gata upp och gata ner. Rolle tyckte det började kännas hopplöst och försökte få Robban att avsluta jakten, men Robban var envis.
-Vi skall ha tag på honom om vi så skall söka hela natten. Någonstans finns han väl! sa han och fortsatte halvspringa till nästa undersökningsobjekt. Rolle följde med och kikade i alla sidogator, portgångar och mörka prång.
-Där är han nog! sa Robban gång på gång under jakten, när han upptäckt någon ensam vandrare som rörde sig lite snabbare eller mer smygande än andra, men varje gång var det män med två ögon. Efter ytterligare en timmes jakt tyckte Rolle det blev tjatigt och tröttsamt och försökte än en gång få Robban att ge upp.
-Vi hittar honom aldrig! Han har försvunnit in någonstans eller gömt sig eller också gick han åt andra hållet och inte alls utefter strandpromenaden och stan! Vi sticker tillbaka!
-Okej då! sa Robban, som också var trött.
Slokörade satte de kurs tillbaka till hotellet i betydligt långsammare takt. Av gammal vana fortsatte de att granska människorna som gick förbi men utan entusiasm. Rolle var på väg att kasta ifrån sig repstumparna när Robban tog honom hårt i armen och viskade.
-Såg du? Den där gubben vi gick förbi nyss hade en lapp för ögat! Det är nog han!
Pojkarna tvärvände och sprang efter den de just passerat. Mycket riktigt! Mannen hade en svart lapp för ena ögat. Rolle gick resolut fram till honom och spärrade vägen för honom.
-Stopp! Är det du som kikar in i hotellrum?
-Pardon! sa mannen och såg oförstående ut.
-Ja ja. Se inte så oskyldig ut! Följ nu med oss till hotellet så får vi klara upp den här saken! sa Robban myndigt, men mannen såg fortfarande oförstående ut och försökte komma förbi honom.
-Bind honom så han inte smiter! kommenderade Robban och Rolle rusade upp bakom mannen, låste fast hans händer och band dem bakom ryggen. Mannen protesterade vilt och försökte bli fri men Robban tog ett järngrepp om halsen på honom och låste fast hans huvud under sin arm.
-Det är inte lönt att du protesterar! Nu följer du med oss och gör inga dumheter! sa Robban med bästa sheriffröst som han hade hört poliser och sheriffer använda i TV. Mannen fortsatte att häva ur sig en massa ord på franska som varken Robban eller Rolle förstod och Robban satte upp sin knytnäve framför ansiktet på honom och sa:
-Du får smaka den här om du inte kniper käft och följer med oss! Vi begriper varken småfranska eller långfranska så det är inte lönt att babbla!
Den bundne mannen förstod säkert inte orden, men han begrep tydligen innebörden och tystnade. Robban och Rolle tog stadigt tag under armarna på var sin sida av fången och drog i väg med honom i snabb takt mot hotellet. Fången var tyst och foglig men när han kom in genom hotellentrén och fick syn på portiern, började han högljutt häva ur sig en ström av ord. Portieren såg på en gång häpen, road och arg ut och svarade fången med en minst lika lång, ordrik harang. Pojkarna begrep inte vad deras samtal rörde sig om och Robban försökte avbryta:
-Ring efter polis! Polis! Telefonera Polis! Vad heter dom franska poliserna? General! Ring General! Bums! Snabbt!
Portieren försökte ta fången från pojkarna, men Robban och Rolle gick inte med på att han skulle släppas fri. De satte honom i stället i en stol och Robban fortsatte sina försök att få portiern att begripa:
-Ring! Telefon! Polis! General!
Till slut gick det tydligen upp en talgdank för portiern som tog telefonluren och ringde ett samtal.
-Äntligen begrep han, pustade Robban.
Det var dock inte polisen som kom efter några minuter utan morfar.
-Vi har hittat honom! Enögdingen! Säg till portiern att han ringer polisen!
Morfar tittade allvarligt på pojkarna. Underligt? Han borde ju vara glad och tacksam över att den kikande enögdingen hade blivit infångad. Robban tyckte att morfar tittade konstigt på honom hur länge som helst.
-Nej du Robban. Den här gången tror jag inte att polisen skulle bli glad över era bedrifter. Ni har tagit en helt oskyldig man till fånga och släpat honom hit.
-Ja men han är ju enögd! protesterade Robban.
-Även om han skulle vara enögd så är det inte bevis på att han är skyldig.
-Det är klart att det är!
-Nej inte alls. Jag skall förklara sedan, men nu gäller det att snabbt som ögat släppa loss den här stackars mannen och be honom om ursäkt!
Rolle hade redan börjat lossa knutarna och efter en minut var fången fri. Morfar och "den enögde" hade ett långt samtal med portiern som tolk. Till slut skrattade alla tre och morfar bad pojkarna ta i hand och be om ursäkt. De gjorde det lite motvilligt. Man kunde inte vara helt säker på att den enögde var oskyldig.
Den före detta fången kramade om pojkarna som tecken på att han inte var arg på dem. Arg blev han däremot - som en ilsken geting - när Rolle stack ner handen i hans rockficka och fiskade upp en hel näve klockor, ringar och armband.
-Titta morfar! Han kanske inte glodde på Ida - men bov är han i alla fall! ropade Rolle och slängde grannlåten på portierdisken.
Robban hade fattat galoppen med en gång och satte påpassligt ut foten när enögdingen skulle rusa förbi honom. Mannen föll som en klubbad oxe och både Rolle och Robban var över honom och paketerade honom lika snyggt och prydligt som han var när han kom.
Morfar suckade ljudligt .
-Där hade ni tur busungar. Han hade lika gärna kunnat vara en vanlig hederlig nattvandrare - och hade han velat så hade ni hamnat bakom galler på vatten och bröd i ett par år i något franskt fängelse och det hade inte varit muntert varken för er eller mig! Som det nu är så får vi bereda oss på att tillbringa halva natten i polisförhör. Ni måtte ha bovklister i fingrarna.
Portieren hade redan ringt polisen som var på plats efter bara några få minuter.
-Varför är du så säker på att det inte var han som kikade på Ida? undrade Rolle. Har du hittat den rätte?
-Ja, på sätt och vis. Jag skall förklara när vi kommer till våra rum.
Korridoren kändes oändligt lång den här natten. Pojkarna brottades med hundratals frågor och varje minuts väntan på svaren verkade vara en evighet.
Morfar gick med in på deras rum, satte sig på sängen och tittade på dem. Robbans upplagrade frågor forsade ur honom:
-Berätta! Har du själv fångat enögdingen? Vem var det? Varför kikade han på Ida? Har polisen hämtat honom?
-Lugn. lugn! Jag skall berätta. När ni rusat iväg gick jag och talade med portiern och förklarade vad som hade hänt. När jag berättat färdigt tyckte jag att han såg så konstig ut och var så snabb att lova att Ida och mormor skulle få ett annat rum så jag blev misstänksam. Om det nu var en galning som klättrade upp på balkongerna för att kika på flickor eller bryta sig in och stjäla hade det ju inte hjälpt att byta till ett annat rum eller hur?
-Neej!? sa Rolle, men det verkade inte riktigt som om han förstod.
-Därför att "den enögde" kan ju lika väl klättra upp på vilken balkong som helst eller hur? Jag pumpade portiern på lite mer upplysningar och fick fram att just det rummet som Ida och mormor bodde i hade varit utsatt för samma sak flera gånger, men bara det rummet!
-Konstigt? utbrast både Robban och Rolle samtidigt.
-Det tyckte jag med, så jag pressade portiern på mer information och det visar sig då att alla som arbetar på hotellet är rädda för just detta rum. Det kallas för spökrummet. Många har sett en enögd man på balkongen. Både gäster och personal. Jag frågade honom om det fanns någon förklaring till spökerierna.
-Fanns det? viskade Rolle nervöst.
-Ja, det verkar så. Under andra världskriget låg en tysk bunker precis här. Det var en liten bunker med några kulsprutor i gluggarna som skulle hindra invasion från stranden. Vid den allierade invasionen 1944 var det en amerikansk soldat som "rensade" bunkern. Han blev svårt sårad i ansiktet redan innan han hann kasta in sin handgranat genom en av gluggarna i bunkern. Bland annat förlorade han sitt ena öga, det har överlevande berättat. Han dog i samma ögonblick som han skulle undersöka om det fanns några överlevande inne i bunkern. Idas och mormors rum ligger precis på den plats där bunkern låg och den döde amerikanske soldaten kontrollerar bunkern, som nu alltså är hotellrum, om och om igen. Det verkar som om känsliga personer, till exempel Ida, kan se honom.
-Vad kusligt! sa Robban med skräck i rösten.

16. RÄDDNINGSAKTIONEN.

Det blev några trivsamma dagar på hotellet. Badväder varje dag med ljumma vindar, precis lagom att flyga drake i. Mysiga måltider på olika restauranger i stan och även på balkongerna på kvällen.
Alla barnen hade blivit överförtjusta i en speciell sorts kakor med mördegsbotten fylld med vaniljkräm och toppad med mängder av färska bär som täcktes av ett härligt gelélager. Alla ville ha sådana till eftermiddagsfika och till efterrätt varje dag. Mormor eller morfar fick köra i skytteltrafik ner till bageriet och handla ett par gånger om dagen.
Kvällarna ägnades åt promenader utefter stranden när det var ebb då den plana hårda sandbottnen var torrlagd. Ajax plockade snäckor och lekte sakletare och var ute så snart vattnet drog sig tillbaka för att leta efter mystiska, märkliga fynd som havet lämnade efter sig på väg ut från stranden.
Sista kvällen innan det var dags att lämna hotellet och styra kosan hemåt, hyrde morfar några landsurfingutrustningar. Hjulförsedda surfingbrädor med segel. Ajax, Rolle och Robban fick snabbt kläm på hur man skulle göra. De åkte i stora lovar över den hårda marken medan Ida, mormor och morfar hade svårare att få kläm på segel och åkteknik.
Efter en stunds träning lyckades även "de gamle" hantera åkdonen. Mormor föreslog att hela gänget skulle åka utmed stranden åt det håll de inte utforskat tidigare. Alla var med på idén och några minuter senare gled de på sina surfingbrädor mjukt förbi hotellet, matsalen och det intilliggande kurbadet där människor satt på terassen insvepta i stora badlakan efter behandlingar i de olika badanläggningarna.
De seglade i rask takt förbi grupper av promenerande människor och passerade en grupp ryttare som motionerade sina hästar på stranden.
Vinden var frisk och jämn och gav brädorna god fart. Till och med Ida och mormor njöt av fartens tjusning. Den ende som inte njöt av farten var lille Danke som hade svårt att sitta kvar, var han än landade. Han hade provat att sitta på huvudet på Ajax men blåst av kraxat ilsket, flugit till masten istället men den var för hal och han gled av. Seglet sluttade för brant och gav ingen bekväm sittställning.
Till slut flög han bort till morfar istället, försökte gång på gång att sitta kvar på morfars axel och skjortkrage men vinden var för stark. Det verkade som han var för klok att överhuvudtaget prova morfars kala hjässa som sittplats. I stället klängde han nerför ryggen på honom och satte sig på livremskanten. Där satt han i lä och hade funnit en någotsånär bekväm fristad med bra fäste för klorna. När morfar gjorde en lov för att kontrollera att alla var med och det inte fanns några som kommit på efterkälken och sedan passerade mormor hördes det därför en liten röst från morfars rygg som ropade:
-Mormor ohoj!

Ajax njöt av turen och såg sig omkring. Stranden låg plötsligt helt öde och sträckte sig så långt ögat kunde se. Det syntes inga byggnader alls åt landsidan, bara den höga vindskyddande sandvallen. Han inte riktigt visste om vallen var naturens eget verk eller om människor hade byggt den. Farten var fortfarande god och solen höll precis på att sända ut sina sista strålar över horisonten. Den var alldeles röd och molnen runt om skimrade i rött, rosa och guld.
Samtidigt som solen sjönk ner bakom horisonten blev det totalt vindstilla. Ajax planka fortsatte att rulla av bara farten ett tiotal meter med slakt segel och sedan stannade den.
-Jo det här var ljusblått! hörde han morfar muttra bakom sig och en liten ljus röst som fyllde i:
-Danke!
-Det är banne mig ingenting att tacka för! utbrast morfar. Du slipper kånka och dra på dom här plankorna tillbaka till hotellet och gud vet hur många kilometer det är dit.
-Danke! svarade fågeln.
-Tackar du en gång till så tar jag upp en tändsticka och bankar dig i stjärten med!
-Danke schön!

-Varför blåser det inte längre? undrade mormor besviket.
-Hur skall vi komma hem igen? undrade Ida.
-Det blåser inte längre för att vinden har mojnat, så klart, sa morfar med tillkämpat lugn. Hem kan vi ta oss på endera av tre olika sätt. Antingen så drar vi ekipaget eller också leker vi att det är en sparkstötting och sparkar oss tillbaka. Tredje alternativet är att ta bräda, mast och segel under armen och promenera.
-Det kan vi väl inte! protesterade Ida.
-Då har vi bara två alternativ kvar och det ena är att vänta till i morgon bitti och hoppas att det börjar blåsa igen eller också sätter vi oss ner på plankorna och sjunger "We shall overcome".

Det var jobbigt och slitsamt att baxa plankorna. Lika lätt och skönt som det varit att glida med vinden, lika slitsamt och trist var det att skjuta den tillbaka samma väg som de kommit. Den ende som gillade det var Danke som nu kunde flyga från den ene till den andre och hälsa på.
Det var alldeles tyst på stranden så när som på flåsanden, pustanden och en och annan grymtning från gängets medlemmar. Därför spetsade Ida öronen när hon tyckte sig höra ett gällt visslande eller kvittrande som blev högre och högre.
-Vad är det för ljud? undrade hon och vände sig till mormor.
-Det är väl något hjul som är osmort, gissade mormor.
-Men det låter högre nu än för en liten stund sen!
-Det är nog ingenting.

Ida fortsatte lyssna. Jodå, ljudet blev högre och det kom från en plats bakom strandvallen. Hon släppte sin planka och klättrade uppför slänten så att hon kunde titta över krönet.
-Titta! ropade hon. Det är ett fisknät med en massa fåglar i!
Alla släppte sina plankor och sprang upp till henne. Hundra meter bakom vallen satt ett jättestort nät uppspänt och hundratals småfåglar satt inkilade i nätets maskor.
-Vi måste hjälpa dom loss! gnydde Ida. Stackars fåglar! Hur han någon vara så dum att dom spänner upp ett nät så att fåglar kan råka så illa ut.
-Det är nog tyvärr gjort med beräkning, sa morfar med en suck.
-Hur då menar du? undrade upprörde Ajax.
-Jag trodde faktiskt inte att det förekom längre, men jag vet att man har använt nät för att fånga fåglar som sen blir middagsmat. De här småfåglarna kallas för "kramsfågel" och uppfattas som delikatesser.
-Fy sjutton! utbrast Ajax med avsmak i rösten.
-Jag håller med dig! sa morfar och så ropade han:
-Nu ungar skall vi baske mig visa den här fågelfångaren att vi inte tycker om hans hantverk. Vi skall befria varenda en av fåglarna! Tycker ni inte det?
-Joo! skrek allihop utom Danke som skrek:
-Danke!
-Ja, ja du kan vänta med att tacka tills vi har fått loss dina släktingar, men här var ju förstås annars ett tack mer passande, sa morfar med ett leende och pussade Danke på näbbet.

Det tog ett par timmar att få loss alla djuren. Morfar tände upp ett stort bål som lyste upp så att de kunde se de små som satt inkilade i maskorna. Det blev nödvändigt att lossa nätet för att kunna få bort de översta. Nätet lossades mycket försiktigt, inte för att någon av dem var oroliga att nätet skulle gå sönder utan för att fåglarna inte skulle skadas.
Till slut var nätet tomt och fåglarna bortflugna. En enda fågel var så skadad i vingen att den inte kunde flyga och den tog Ida hand om.
-Vi förstör nätet! sa Robban.
-Nej det får vi inte lov, sa morfar. Det är skadegörelse.
-Jag tar risken! sa Rolle.
-Nej det tycker jag inte du skall göra. Ni han gå i förväg och börja hemfärden, jag kommer om en liten stund.
Pojkarna protesterade men morfar ville inte tillåta dem att skära sönder nätet och till slut gav de motvilligt med sig och återvände till plankorna och den mödosamma återfärden.

Morfar anslöt sig till dem efter bara ett par minuter.
-Vad gjorde du där borta? undrade Ajax nyfiket.
-Jag? Ingenting särskilt, sa morfar med oskyldig min.
-Varför följde du då inte med oss utan stannade kvar?
-Jag skulle bara släcka elden så den inte ställde till med något.
-Där fanns väl ingenting i närheten som kunde brinna?
-Nej, kanske inte det.
-Varför var du då tvungen att släcka elden om det inte fanns något som kunde förstöras?
-Tja, jag lyckades nog inte släcka elden helt och hållet, men jag försökte.
-Kunde du inte släcka elden? Det finns ju hur mycket vatten som helst.
-O det tänkte jag inte på och förresten hade jag ingenting att hämta vatten i.

Ajax lät ämnet falla. Det var tydligen ingen idé att försöka få morfar till att förklara. I stället ägnade han uppmärksamheten åt sin planka för att få den att gå så rakt som möjligt och spara kraft och tid. Han började fundera på hemresan och vad som kunde tänkas hända på den, men avbröts av Rolle som ropade:
-Titta där borta. Det brinner där vi hjälpte fåglarna.
Höga flammor steg upp mot himlen men efter bara ett par minuter tynade elden bort och slocknade.
-Vad var det? frågade Ajax och tittade på morfar.
-Jag vet inte!
-Var det inte nätet som brann upp?
-Jo det såg faktiskt så ut!
-Var det du som fixade det?
-Jag? Nej naturligtvis inte! sa morfar och såg ut som om han inte alls begrep varför Ajax hade frågat.
-Jag tror dig inte! Jag tror vad jag vill! sa Ajax med ett skratt.
-Det kan jag inte hindra dig att göra! sa morfar och satte sig rakt ner på sanden och kliade Danke på halsen..

17. ETT MYSTISKT PAKET.

Det kändes vemodigt att ta farväl av hotellet och Frankrike morgonen därpå. Ida hade sagt farväl till sin fågelskyddsling som hon räddat. En snäll fågelintresserad städerska på hotellet hade lovat vårda den och släppa den fri när den blev frisk.
För att lätta upp stämningen och göra dagen lite mer spännande, hade morfar satt upp en vägkarta på en vägg. Med hjälp av pilkastning skulle man bestämma målet för dagens resa. Det blev många glada skratt över alla missar och blundrar. Efter en lång stund lyckades Ida kasta en pil som låg lagom långt bort - och i rätt riktning. Morfar granskade kartan och sa:
Jaha - vi skall tydligen övernatta i Holland i en liten ort som heter Harderwijk. Det skall bli spännande att se varför vi just skall åka dit.

Dagen var stekhet och det var nödvändigt att ha bilrutorna delvis nerrullade annars blev det för varmt. Vid trafikstockningar på motorvägen då bilköerna stod helt stilla, öppnade bilförarna till och med dörrarna på sina bilar för att få lite svalka. Ida hade köpt ett par reservsvansar till sin drake och passade på att fästa en av dem på radioantennen på taket. Det var kul att se den långa röda draksvansen genom bakrutan. Den svajade och svepte i fartvinden och dalade till marken när bilen körde långsamt eller stannade.
Strax vid gränsen mellan Belgien och Holland syntes ett pulserande rökmoln framför dem på motorvägen. Alla undrade vad det kunde vara och Rolle föreslog:
-Det är tyska indianer som skickar röksignaler.
-Det finns väl inga tyska indianer, protesterade Ajax.
-Jodå det kommer jag ihåg från en bok jag har läst. Där stod ordagrant: "De tyska starka indianerna".
-Det kan där väl inte ha stått! Det finns väl inga tyska indianer? Finns det morfar?
-Det skulle möjligen vara indianer i någon av de tidigare tyska kolonierna i Syd- eller Mellanamerika, men jag tror att det var ett stavfel i din bok Rolle. Det skulle nog vara "tysta" och inte "tyska".
-Kanske, sa Rolle surmulet.

Det var inte någon indiansk röksignalering utan en bil med motorkrångel. En precis likadan bil som mormor och morfars. Ida gav till ett rop när hon såg bilen genom avgasröken.
-Vad taskigt, dom har kommit på samma idé som jag med den röda draksvansen!
Den rykande bilen körde i snigelfart, vaggande och gungande på grund av att motorn gick så ojämnt. Barnen vinkade åt passagerarna men de var inte intresserade att vinka tillbaka. De såg istället arga och sammanbitna ut.
-Skall vi stanna på nästa rastplats eller skall vi fortsätta ett tag till? undrade morfar.
-Vi fortsätter! föreslog Robban och de andra instämde.
-Okej! sa morfar men jag hoppas att det inte dröjer för länge, min kaffetarm börjar knorra.
-Om du vill så kan vi stanna! erbjöd Ida vänligt.
-Nej vi kör till nästa. Förresten så körde jag precis förbi infarten. Jäkla dåre!
Morfars utrop gällde en motorcyklist som kom ut från rastplatsen. Han låg jämsides med deras bil på högersidan och var väldigt nära. Plötsligt kastade han in ett paket genom den öppna sidorutan, rakt i knäet på mormor som skrek till av överraskning, och drog sedan på fullgas och försvann som en väl inoljad blixt.
-Vad var det? ropade Robban.
-Det var nog ett varubud från rastplatsen med kaffe till mig! sa morfar. Det var ju bara jag som ville ha något.
Paketet hade brunt omslagspapper och var omlindat med brunt snöre.
-Vad kan det vara? undrade mormor. Varför kastade han in det i vår bil?
-Bra frågor! sa morfar. Du kan ju öppna det så får du svar på fråga nummer ett och kanske nummer två också. Kanske är det reklam till svenska turister i Holland.
-Kan det vara det?
-Inte vet jag! Öppna och kika!
-Vågar jag det? Tänk om det är något farligt, en bomb eller så!
-Tickar det?
-Nej, jag kan inte höra något.
-Ta du då chansen och öppna paketet. Är det en bomb så får vi aldrig reda på det.
-Varför inte det? undrade Robban.
-Därför att vi hinner inte märka någonting förrän vi har blåsts bort från jordens yta. Vi hinner inte ens höra smällen.
-Usch, vad äckligt!
Robban grimaserade och Ida hade redan - för att vara på säkra sidan - satt händerna för öronen, om det nu eventuellt skulle smälla.
-Nej jag vill inte öppna det. sa mormor bestämt. Det får du göra, men inte i bilen!
-Då öppnar jag det på nästa rastplats, så blir det bara jag som stryker med om det är något farligt. En bomb eller en pytonorm eller kobra.
-Usch, säg inte så morfar! Du skräms! gnällde Ida som tydligen hörde bra trots händerna för öronen..
-Det är väl inte jag som skräms, det är väl paketet?
-Ja visst, det var det jag menade. Jag tycker inte att du skall öppna det! Det kan vara farligt.
-Okej, då bryr jag mig inte om det då! Släng ut paketet så slipper vi det!
-Det kan jag väl inte göra? sa mormor.
-Jo visst kan du det! Det kom ju in genom rutan så kan det väl åka ut igen samma väg!
-Ja men tänk om det är något fint.
-Ja då får vi aldrig reda på det. Kasta ut det nu gumman lilla, så är vi av med det!
-Nej jag vill inte!
-Nu får du allt bestämma dig! Vi får ha omröstning! Vilka vill kasta ut paketet?
Alla var tysta.
-Då så! Vi kastar det inte. Vilka vill vänta med att öppna det till nästa rastplats?
-Jag! sa mormor och Ida samtidigt.
-Jaha, om jag ansluter mig till er så blir det tre mot tre, alltså oavgjort. Då hittar vi väl en rastplats snabbt, så vi får kika vad som döljer sig under det bruna omslagspappret.

Det tog bara några minuter innan de nådde rastplatsen. Morfar körde in på en ledig parkeringsplats och bad de övriga att stanna kvar i bilen. Han försvann bakom ett buskage. Ida satte händerna för öronen igen för säkerhets skull. Det kunde ju smälla! Men ingen smäll kom, men det gjorde däremot morfar och han hade världens uppsyn i ansiktet.
-Kan ni gissa vad som fanns i paketet? frågade han.
-Nej! Berätta! ropade barnen.
-Pengar! En tjock bunt tyska hundramarksedlar. Jag har inte räknat, med det är minst femtiotusen mark - alltså omkring en kvarts miljon i svenska pengar.
-Varför fick vi dom? undrade Rolle med lysande ögon.
-Jag tror inte pengarna var ämnade åt oss. Vi kan nog inte behålla sedlarna utan vi får lämna över alltihop till polisen.
-Nää! protesterade Ajax och Robban.
-Jo jag är rädd för det.

Det fanns ingen polisbil på rastplatsen så morfar fick ringa. Det dröjde dock inte mer än ett par minuter så bromsade en holländsk polisbil in bredvid deras bil. Morfar såg lite förvånad ut.
-Hur kunde dom veta att det var vi som ringde? mumlade han för sig själv.

Poliserna gick fram till morfar och ett lite stapplande samtal inleddes. Poliserna talade inte engelska och tycktes inte förstå tyska så bra. Större delen av samtalet fördes i polisbilen. Morfar blev högljudd ibland. Man kunde höra hans röst ända ut. Det verkade som om han ofta blev arg då han talade med poliser och Ajax undrade över anledningen.
Det kändes lite dumt att bara stå bredvid och inte förstå vad som var på gång. Till slut klev morfar ut ur polisbilen med ett papper i handen. Han verkade fortfarande arg.
-Tänk att dom kan vara så förstockat dumma så dom inte begriper att jag vill ha ett kvitto när jag lämnar över så mycket pengar! utbrast han. Det är hårresande till och med för en skallig! Nej nu vill jag ha kaffe, trefyra stora koppar minst!
Han satte av i så snabb takt mot restaurangen att de övriga inte hann reagera. De skyndade efter och hittade honom vid självserveringsdisken.
-Vad vill du ha lilla gumman? Vill ni andra ha pannkakor? Det är ju den holländska specialiteten nummer ett förutom matjessill, men sill passar inte så bra till kaffe och läsk.

Barnen fick sina pannkakor och sin läsk och mormor en kopp kaffe medan morfar tog tre koppar kaffe på en gång på brickan till sig själv, för som han sa:
-Det är lika bra att ta nu medan dom har. Det kan ju riskera att ta slut!
Vid bordet satt morfar tyst tills han hunnit dricka ur kopp nummer två, sen tog han ett djupt andetag och tittade på de andra:
-Jaa, vi råkar verkligen ut för märkvärdigheter och den här toppar nog listan. Poliserna visste att vi hade fått paketet!
-Vaa? Hur visste dom det? undrade Rolle.
-Motorcyklisten blev bevakad av en polishelikopter och dom såg honom kasta in paketet i vår bil.
-Det var som tusan! utbrast Robban.
-Ja det var det! sa mormor och morfar höll på att hälla ut kaffet i knäet av ren överraskning över att mormor inte protesterade mot Robbans svordom.
-Visste dom vad som var i paketet? undrade Ajax.
-Ja det skulle vara pengar men dom hade ändå helt fel.
-Det hade dom väl inte! Det var ju pengar! rättade Rolle.
-Ja men inte sådana pengar som dom trodde. Det skulle vara förfalskade pengar men alla sedlarna blev kontrollerade i polisbilen och var äkta varenda en. Poliserna såg ut som om dom inte begrep ett dugg - men det gjorde ju inte jag heller förstås.
-Vem skulle ha sedlarna och varför kastades dom in i vår bil? undrade Robban.
-Poliserna visste namnen på köparna till dom falska sedlarna. Eftersom jag dels, med passens hjälp, kunde bevisa vem vi var och vi inte alls passade in på beskrivningen och dels för att jag ringde, så blev jag trodd utan prut. Var dom andra finns är det ingen som vet.
-Jag vet! sa Ida.
-Vad sa du?
-Jag vet var dom är!
-Var då? Hur kan du veta något om det?
-Jo dom som skulle ha pengarna är nog fortfarande på motorvägen och hostar fram i 15 kilometer i timmen i den rykande bilen. Den röda draksvansen var nog signalen till motorcyklisten. Dom hade ju dessutom en precis likadan bil som vi.
-Jag tror baske mig att du har rätt, sa morfar och rusade upp från bordet och ut genom dörren och lyckades stoppa polisbilen innan den hann köra iväg.

Efter en lång stund kom han tillbaka igen med ett belåtet leende på läpparna.
-Du är klyftig som tio apelsiner Ida lilla! Du hade fullständigt rätt! Polisens helikopter fick tag på den andra bilen några kilometer härifrån och där stämde personbeskrivning och namn. Nu är vi rentvådda till hundra procent om det var någon som tvivlade på vår ärlighet. Polisen är fortfarande inte kloka över hur det kunde vara äkta pengar i paketet. Personerna i den andra bilen kände inte till någonting om pengar påstod dom - och polisen jag talade med, var ganska säker på att ingen skulle bli åtalad för någonting. Det har ju liksom inte begåtts något brott. Risken är att vi får åka hit en gång till om några månader.
-Varför det? För att vittna? Och svära? undrade Robban.
-Nej några vittnen behöver dom nog inte. Det finns ju alla vittnen som behövs bland poliserna.
-Men vad skall vi då göra?
-Hämta ett litet brunt paket som ingen vill kännas vid och som ingen ställer anspråk på. Vi räknas som "upphittare" och får behålla det vi hittat.
Det tog en god stund innan barnen begrep att kanske, kanske skulle de få behålla alla pengarna i paketet.
-Får vi behålla pengarna? viskade Ajax.
-Ja kanske. I så fall går den här resan med vinst! skrattade morfar och hämtade tre koppar kaffe till.

18. DELFINUPPRORET.

Det var ingen svårighet att finna till Harderwijk som låg på sydöstra stranden av det som en gång hette Ijssel Meer och nu heter Zuider Zee. Förr i tiden en stor insjö som nu till stor del är förvandlad till bördiga åkrar och fält.
Harderwijk verkade vara en mysig och intressant plats. En liten sjö, kanal med husbåtar, en muromgärdad stadskärna och det bästa av allt, Europas största delfinarium. Ett jättestort område med delfiner, sjölejon, sälar och andra havsdjur och där bredvid ett lika stort område med ett vattenparadis med bassänger och vattenrutschkanor - stora, höga baddare.
-Här kan vi väl stanna ett par dar? bad Ajax.
-Ja det kan vi nog. Vi skall ju inte vara i Lübeck och möta cirkusen förrän på lördag, sa morfar.
Blotta tanken på att de skulle behöva lämna Danke om några dagar, gjorde dem ledsna allihop, men så var ju överenskommelsen. Danke hade blivit en familjemedlem, tydligen lika fäst vid dem som de alla hade blivit fästa vid honom. Men det kunde inte hjälpas, som morfar sa, det gällde att hålla ord och stå vid sina löften. Dessutom var ju Danke cirkusens egendom, det skulle vara brottsligt att stjäla honom med berått mod.

Det fanns inte så många hotell på orten men morfar fick tag på tre hotellrum som hade härlig utsikt över bukten och inloppet till den lilla kanalhamnen. Efter middagen tog alla en lång upptäcktstur men bilresan i den starka värmen tog på krafterna så barnen kröp till kojs medan morföräldrarna satt på uteserveringen nedanför deras rumsfönster med sitt kaffe.

Morgonen och större delen av dagen därpå, var reserverad för ett besök på delfinariet enligt enhälligt beslut. När väl entréavgiften betalts var det fritt fram att gå på allt som fanns att se inom området utan att betala något mer.
Stora anslagstavlor annonserade ut vad som erbjöds. Man kunde se uppvisning av valrossar, sälar och sjölejon. Det fanns dammar med uttrar, sjöhundar, fiskar, krabbor, bläckfiskar och hajar och varje timme var det delfinshow, den stora huvudattraktionen. Bredvid programmen hängde ett plakat som beklagade att "Ulli" den främsta av delfinerna inte kunde uppträda eftersom hon försvunnit under mystiska omständigheter. Där var även en uppmaning till den som eventuellt kände till något om Ullis försvinnande att meddela polisen eller delfinariet.

Barnen njöt av att gå runt och titta, mormor och morfar njöt av att både titta och uppleva barnen så ivriga och glada. Lille Danke verkade ta det hela lite lugnare, van vid cirkusdjur som han var. Han satt mest och putsade sig på morfars axel. Han tyckte väl att Ajax var för häftig i sina rörelser och föredrog en lugn framfart, därför valde han morfar som åkdon.
Luften var fylld av olika ljud från djuren, från alla människorna och från högtalarna som spelade glad, sprittande musik.

Säluppvisningen var skojig, barnen tjöt av skratt åt sälarna som lurade sin skötare och kastade hans transistorradio i brunnen och sedan såg så oskyldiga ut. De kiknade av skratt åt valrossen som kunde räkna "på fingrarna" och knyckte sill ur skötarens rockficka och de tjoade skräckslagna i biografen som visade en tredimensionell undervattensfilm där stora hajar tycktes simma rakt framför ansiktet och dykare verkade slunga sina harpuner rakt på dem.
De gjorde besök på delfinariets sjukhus och såg hur sjuka djur togs om hand och hur personalen lekte med dem. Det verkade finnas äkta kärlek mellan skötare och djur.
Danke tycktes trivas med uppvisningarna och när något av djuren gjort något lustigt eller duktigt och publiken applåderade utbrast han:
-Bravo! Bravo! Bravo!

Sent på eftermiddagen var det dags för dagens höjdpunkt - delfinshowen. Den stora kupolbyggnaden var fylld till sista plats men mormor hade i god tid bokat in sittplatser precis mitt på långsidan vid den stora bassängen där delfinerna skulle uppträda.
Över bassängen hängde stora ringar som delfinerna skulle hoppa igenom. Musiken i högtalarna var mjuk och smeksam. Några småfåglar hade förirrat sig in i byggnaden och flög runt uppe under glaskupolen eller satt på någon av metallbommarna under kupolen.
Så tystnade musiken och två skötare kom in på en scen mitt i bassängen. En grupp på fyra delfiner simmade in i bassängen och fram till scenen. Allt fungerade perfekt. Delfinerna "dansade" i takt med musiken, dansade med en av skötarna, bollade med stora bollar och simmade tillsammans med skötaren. De stora ringarna sänktes halvvägs ner mot vattenytan för hoppuppvisningen.
Då började allt gå snett.
Det var inget fel på uppvisningen från delfinernas sida, men skötarna hade helt tappat kontrollen över dem. De ropade och skrek på djuren, som inte lyssnade på dem utan uppträdde helt på egen hand, som om de var dirigerade av en osynlig makt. De hoppade strömhopp genom ringarna, hoppade från olika håll genom en och samma ring så nära att stjärten av den första knappt hunnit ut ur ringen förrän huvudet av nästa var inne i ringen. Det var en precision så otrolig att det var en omöjlighet att delfinerna själva skulle kunna klara av att arrangera skådespelet.
Tempot ökade allt mer och hela bassängen kokade av delfinernas dans, hopp och kullerbyttor.
Skötarna såg på skådespelet utan att kunna påverka det allra minsta, de såg uppgivna och oroliga ut. En av dem tog en mikrofon och började tala och morfar översatte:
-Vi vet inte vad som har hänt. Situationen är utanför vår kontroll men jag måste i ärlighetens namn säga att delfinerna aldrig har varit så skickliga som i dag. Aldrig tidigare har sådana konster utförts av dessa djur på någon arena i världen. Jag visste inte ens att delfiner hade möjlighet att utföra så helt otroliga konststycken. Jag och min kollega är helt förbluffade och skulle gärna vilja veta vad det är för makt som har ingripit i vår show i dag. Att det är en intelligent makt som har oerhört stor kunskap om dessa djur och dessutom har förmåga att konversera och styra dem, är jag övertygad om.

Delfinerna hade under hennes tal börjat simma i cirkel i bassängen och plötsligt började alla hoppa precis framför mormor, morfar och barnen. En efter en hoppade djuren upp i luften, svängde runt i luften tills nosen var riktad mot barnen, gjorde en djup bugning med huvudet och dök sedan ner utan att stänka så mycket som en droppe vatten.
Gång på gång upprepades manövern och sedan, som på ett givet kommando, simmade delfinerna bort mot scenen och riktade uppmärksamheten mot skötarna. I samma ögonblick kom Danke flygande uppifrån kupoltaket, landade på morfars axel och sa:
-Bravo! Bravo! Bravo!
-Din lille rackare! sa morfar. Du pratar visst inte bara tyska och lite svenska, du pratar delfinska också.
-Vad menar du med det? undrade mormor storögt.
-Du kan väl gissa vem som har varit delfinkommendör.
-Danke?
-Jäpp! Han och ingen annan!

19. LIFT MED DELFIN.

På kvällen tog gänget en promenad för att utforska den vackra muromgärdade stadskärnan. De små husen vid kullerstenslagda trånga gränder såg ut som medeltiden direkt påstod Rolle och det fanns en viss högtidskänsla under de lummiga lövträden på de små öppna platserna och torgen.
De strövade genom hela stadskärnan från söder till norr och njöt av lugnet och dofterna från blommande träd. De vinkade åt människorna som satt och kopplade av i seneftermiddagens ljumma värme på trottoaren utanför sina hus och Robban granskade lystet de maträtter som dukades fram på uteserveringarna - trots att han redan ätit en rejäl dubbelportion revbensspjäll med honungssås.
De lämnade stadskärnan genom den norra stadsporten men hade inte gått många meter utefter kanalen som låg strax utanför muren, förrän Ida högg fast i mormors klänningsarm och upprörd viskade:
-Där ligger det ju!
-Vad ligger var, lilla vän? undrade mormor och försökte lossa Idas järngrepp om klänningstyget.
-Huset! Huset som jag såg i min sanndröm! Där ligger det!
Ida pekade med darrande finger på en husbåt på andra sidan den smala kanalen. Husbåten motsvarade den beskrivning Ida gett om huset i sin dröm. Vid gavelspetsen fanns en målning av en fiskmås och undertill stod namnet "Seagull", som betyder just fiskmås, målat med sirliga bokstäver i rött och vitt.
-Var ditt hus en husbåt? undrade Rolle. Då var det ju inte så konstigt att den hade vatten i källaren. Hela kanalens vatten är ju i källaren på den husbåten.
-Detta verkar verkligen intressant! sa morfar och lade pannan i djupa veck. Beskrivningen stämmer och vattnet i källaren har ju också fått en förklaring - så du har tydligen ett bra anlag för sanndrömmar. Gratulerar!
-Men - men .., stammade Ida. Då..då måste den stora fisken också finnas där!
-Allt behöver inte stämma till punkt och pricka, menade morfar. Det var bra nog att kunna uppfatta husbåten så detaljrikt.
-Men .. men fisken är ju den viktigaste. Den måste finnas där och vi måste hjälpa den!
-Fisken finns troligtvis inte i verkligheten, fortsatte morfar. Den var nog bara en drömfantasi!
-Neej! Den var verklig. Den finns där! Vi måste rädda den! Ida var påstridig, envis och upprörd. Hon ville inte att någon enda liten del av hennes dröm skulle bortförklaras.

Alla sex var inbegripna i livlig diskussion om Idas dröm tills Ajax överrumplande skrek:
-Vi har ju glömt Ulli!
-Vem tusan är Ulli? undrade Robban.
-Den försvunna delfinen! Ni läste väl plakatet på delfinariet. Det är bombis Ulli som Ida har sett i sin dröm. Den talade ju om att den var fången. Det är bovar som har den där husbåten. Dom har snott Ulli och håller henne gömd och fången under husbåten! Säkert!
-Sakta i backarna Ajax, manade morfar. Nu kanske du också fantiserar för mycket. Fast å andra sidan kan du och Ida ha rätt. Vad skall vi göra för att få fram sanningen?
Gänget höll krigsråd. Efter en timmes debatt med förslag och motförslag enades man om en handlingsplan:
Ida och Rolle skulle ta ett kvällsdopp i kanalen - inte för långt från husbåten och Ajax - som var skicklig både på simning och dykning skulle försöka ta sig till husbåten och undersöka hur det såg ut under den. Robban skulle hålla koll på husbåten och om någon där riskerade att upptäcka Ajax skulle Robban signalera till Ida som skulle låtsas drunkna och på så sätt ge Ajax tid att hinna i säkerhet.
Morfar var ganska nöjd med besluten men han betonade mycket barskt att Ajax absolut inte fick göra någonting mer än att bara undersöka, för som han sa:
"Att simma i kanalen är inget varken brottsligt eller misstänkt - men börjar du göra något mer så finns risken att du gör något brottsligt, som hemfridsbrott till exempel.
"Va?" undrade Ajax.
"Du kan riskera att göra intrång på privat område och det är inte tillåtet."
Ajax bedyrade att han bara skulle hålla sig till planen och de andra lovade och svor på att de inte skulle göra något olagligt de heller.

Morfar vågade trots allt inte vara helt säker på att inte ungdomarna skulle frestas att ingripa mer handfast - om det nu eventuellt fanns en delfin under husbåten. Han var dock själv en god simmare och beslöt att sitta beredd på kanalens motsatta sida för att kunna ingripa om något obehagligt skulle hända. Mormor å sin sida hade som uppgift att omedelbart ringa polisen om det behövdes.
Så var allt planerat och alla höll tummarna att det skulle gå vägen.
Mormor protesterade och menade att det nog var bäst att ringa polisen med en gång eftersom det kunde bli riskfyllt för alla men allra mest för Ajax.
Morfar höll med i viss mån - men trodde inte att polisen skulle göra någon insats alls eftersom det inte fanns något bevis överhuvudtaget. Att Ida drömt om en fången fisk och att en delfin var försvunnen var inte något bevis - och förresten så fanns det ingen polis i världen som trodde på sanndrömmar - åtminstone inte så mycket att de skulle göra ens en ytlig undersökning.

Krigsrådet avslutades och alla skyndade till hotellet för att förbereda kvällens aktioner och när solens sista strålar glittrade på vattnet var de tillbaka i sina respektive positioner på ömse sidor om husbåten.
Ida och Rolle plaskade stojande ut i vattnet. De skvätte vatten på varandra och frustade värre än sjölejonen på delfinariet. Morfar och mormor kunde varken se Ajax eller Robban - men det var ju bara som det skulle vara - Robban skulle ju stå väl gömd och Ajax skulle helst varken höras eller synas. Morfar kom på sig själv med att bita på naglarna. Det hade han inte gjort på de sista femtio åren - så det visade hur spänd och nervös han var.

Minuterna släpade sig sakta fram som en kedjefånge på väg till sin avrättning och trots kvällssvalkan var morfars skjorta plaskvåt av svett. Han kände på sig att de planerade aktionerna inte fungerade som de skulle och att något mer var i görningen som inte varit med i planeringen. Detta trots att Rolle och Ida fortfarande följde planerna genom att plaska och stoja i kanalens vatten ett femtiotal meter söderut.
Efter tjugo minuter var morfar beredd att hoppa i vattnet och simma över till husbåten bara för att få klarhet och efter en halvtimme började han ta av sig skor, strumpor och kläder. Precis när han stod i sina jockeykalsonger och hade bestämt sig för att hoppa i kanalens vatten och undersöka vad som egentligen hände borta vid husbåten - kosta vad det kosta ville - hördes ett glatt och genomträngade rop från Robban över vattnet.
-Morfar och mormor! Ring efter snuten! Vi har boven som i en liten ask!
Omedelbart efter ropet hördes ett tumult vid husbåten. Morfar kastade sig handlöst i vattnet samtidigt som han skrek:
-Ring polisen gumman. Jag måste hjälpa pojkarna!
Morfars planerade räddningsinsats blev dagens fiasko. Vattnet var kallare än han beräknat och trots sin simskicklighet hade han inte tagit hänsyn till risken att få kramp vid hastig avkylning. Han fick kramp och den satte in innan han ens hunnit simma tio meter. Med häftiga smärtor fick han snöpligen vända om och kravla upp på det torra för att massera bort krampen. Den hann lagom släppa till dess polisen både hunnit komma och åka igen. Morfar brukade nästan aldrig svära - men nu kände han att ett par riktigt skånska "Hondan" var på sin plats.

En timme senare satt hela gänget på serveringen utanför deras hotellrumsfönster och morfar frågade för hundrade gången:
-Vad hände egentligen?
-Ha ha morfar - för en gångs skull är det vi som vet och inte du och mormor! skrattade Ajax.
-Vi fixade skivan ha ha! retades Robban.
Ida och Rolle deltog i munterheten.
-Skoja inte mer nu snälla! Jag kreverar om ni inte berättar!

Robban skruvade på sig en smula, harsklade sig och i bästa föredragshållarstil berättade han:
-Innan vi stack tillbaka till kanalen så snacka vi med varann här på hotellet. Vi kom överens om att Ajax skulle ge mig besked om det fanns en delfin - för i så fall skulle jag hjälpa till att få den fri.
-Och Ulli fanns under husbåten. Det fanns ett stort nät som var spänt under hela båten och där var hon fången, inflikade Ajax.
-Så jag dök i och vi lyckades göra loss nätet och få ut delfinen och sen tog Danke över jobbet.
Morfar såg ut som världens frågetecken:
-Danke?
-Javisst. Det var ju du själv som påstod att Danke var världens bäste delfininstruktör - så jag hade honom med i byxfickan och han satt och väntade tills vi hade delfinen fri. Det verkade nästan som om han begrep vad vi hade i görningen. Så snart Ulli var fri så släppte jag honom och han och Ulli försvann i riktning mot delfinariet - fast först simmade Ulli bort till Ida och Rolle.
-Och det var det härligaste jag varit med om! skrattade Ida. Vi fick hålla i ryggfenan och sen gick det av i raketfart till delfinariet.
-Ja, det var absolut toppen att lifta med Ulli. Det var mysigare än att kajka på cykel efter en som kör moped i sexti! inflikade Rolle.

-Var är Danke nu? undrade mormor orolig.
-Han kommer bombsäkert snart om han inte redan sitter på fönsterblecket till mitt rum. Han är klok som tio pudlar i kvadrat, menade Ajax och blev sannspådd i samma ögonblick.
Danke kom flygande och landade mitt på bordet. Han sträckte på halsen och sträckte ut sina vingar samtidigt som han bugade sig åt alla fyra väderstrecken, visslade "Happy Birthday" och sa:
-Danke, danke schön!
-Vad hände sen? undrade morfar. Han var fortfarande sprickfärdig av nyfikenhet.
-När Ulli var befriad simmade vi till stranden igen, sa Robban. Jag hade sett att husbåten bara hade en smal liten landgång - men den var så lång att ingen kunde hoppa direkt från båten i land - så vi beslöt att kolla vem boven var som hade knyckt Ulli.
-Och det var det enklaste i världen att fånga in den boven, skrattade Ajax.
-Hur så? undrade både mormor och morfar på samma gång.
-Det var en liten svag gumma i sextiårsåldern. Gammal som gatan alltså. Vi behövde inte ens anstränga oss för att hålla henne fast tills snuten kom. sa Robban med ett grin. Vi bara hindrade henne från att komma iland. Både Ajax och jag är mycket bättre på att balansera än vd den gamla kärringen var!
-Skäms din buffel. Både mormor och jag är i den åldern och du säger att det är "gammalt som gatan"! Morfar försökte låta sträng och förtretad men han lyckades inte särskilt bra.

I samma ögonblick närmade sig ett yngre par och Danke flög dem till mötes. De kom fram till deras bord med en viss tveksamhet och samtalade en kort stund med morfar.
De övriga i sällskapet såg lite undrande ut och morfar förklarade:
-Detta är delfinariets ägare och chefsinstruktör som har kommit för att tacka för att vi hjälpte dem att få tillbaka Ulli.
De orden blev upptakten till Harderwijks längsta kram- och pusskalas. Det unga paret nöjde sig inte med att krama och pussa var och en av dem en gång - nej gång på gång skulle det göras.
Robban, Rolle och Ajax tittade på varandra och försökte värja sig mot kramarna och Robban uttalade vad de tänkte alla tre:
-Hade jag vetat detta hade baske mig fisken fått vara kvar där den var!

20. MORFAR GÖR SITT BÄSTA.

På lördagsmorgonen var det obevekligen tid att köra vidare. Redan på förmiddagen passerades gränsen mellan Holland och Tyskland och morfar vände sig om och skrattade.
-Nu försvann sista möjligheten att få några holländska pannkakor, om de nu har några kvar efter era vilda härjningar. Från och med nu får ni nöja er med tyska korvar de närmaste trettio timmarna! Tror ni att ni överlever?
Rolle, Robban och Ida svarade "Ja" med övertygelse. Ajax satt däremot tyst med hängande huvud.
-Vad tänker du på Ajax? Du ser ut som om du sålt smöret och tappat pengarna.
Ajax suckade, tittade ledsen upp och uttryckte det som de andra inte vågade tala om:
-Jag tänker på att vi är tvungna att lämna Danke i morgon. Jag sörjer honom redan!
-Jag förstår! sa morfar vänligt. Jag känner på samma sätt, men det finns ingenting vi kan göra åt det. Vi får försöka att ha en trevlig dag ändå och spara sorgen tills i morgon.
-Jag skall försöka, sa Ajax med ett litet snett leende.
-Bra! Man kan bara göra sitt bästa. Mer begär ingen av en. Mer än man själv ibland.
-Vad menar du med det? undrade Robban. "Mer än man själv".
-Det betyder att de enda gånger man är riktigt arg på sig själv det är när man inte har uppfyllt sina egna krav. Många människor går nästan alltid och är arga på sig själva just för att de hela tiden ställer för stora krav på sig själv.
-Jag är ofta arg utan att jag har ställt några krav på mig!
-Jaha. Ge mig ett exempel.
-Om jag har tagit sönder någonting eller sparkar en boll genom en glasruta.
-Då har du väl haft kravet på dig själv att du skulle undvika att skada det som blev trasigt.
-Det är klart.
-Ja och om det då gick sönder trots att du gjorde ditt bästa för att det inte skulle gå sönder ställde du alltså för stora krav på dig själv. Om du gjorde ditt bästa!
-Och om jag inte gjorde mitt bästa då?
-Då ställde du för små krav på dig själv! Man skall väl alltid göra sitt bästa, eller hur?
-Det kan man väl inte göra alltid!
-Tycker du inte? När skall man inte göra sitt bästa då?
-När man leker!
-Men man kan väl göra sitt bästa för att inte slå ner saker eller välta bord eller sparka bollar genom glasrutor eller hur.
-Det är klart!
-Men då gör du ju ditt bästa trots allt och går då något sönder har du tydligen ställt för stora krav på dig själv - eller också har du inte gjort ditt bästa.
Robban suckade.
-Du vinner alltid när man pratar om någonting. Du får det alltid att låta så rätt det du säger.
-Har jag inte rätt då?
-Jo men du vinner ju alltid, vad vi än diskuterar!
-Det är kanske för att jag gör mitt bästa.
-Ja men jag blir så arg över att jag aldrig kan vinna!
-Då ställer du för stora krav på dig själv.
-Du är hopplös! sa Robban med en grimas, men sedan skrattade han och fortsatte:
-Nu skall du få göra ditt allra bästa, morfar.
-Jaså? Vad skall jag då göra?
-Du skall få trolla! Du brukar ju skryta om att du kan "beställa" parkeringsplatser och få det du beställer. Du har berättat hundratals gånger hur du beställde fint väder när alla trodde de skulle bli regn. Men du fixade fint väder.
-Jaha? Och vad vill du att jag skall ordna nu då?
-Jag tycker det är så varmt och klibbigt, jag vill ha regn när vi kommer fram till hotellet i eftermiddag.
-Det var inte lite begärt. Vi har ju lyssnat på nyheterna och väderleksrapporterna hela dagen Där har inte sagts något alls om regn.
-Nej, just det! Om det då regnar så vet vi att det är du som har fixat det!
-Det var inte lite begärt! sa morfar en gång till och lät lite fundersam, men de andra barnen började ropa:
-Jo morfar, fixa det!
-Du kan väl åtminstone försöka! bad Ida
-Okej, jag skall göra mitt bästa! sa morfar med ett skratt.
-Nu har ni allt begärt för mycket av stackars morfar! skrattade mormor. Ni tror väl i alla fall inte morfar kan klara av att ordna regn från en molnfri himmel. Någon måtta får det väl vara på era krav!

Färden fortsatte på den tråkiga tyska motorvägen, endast avbruten av några få raster. Barnen hade tittat på kartan för att finna ut var Lübeck låg. Det var staden där de skulle övernatta och lämna Danke till cirkusen samma kväll.

Efter en knapp timme var de framme i Lübeck och morfar cirklade runt lite för att hitta ett mysigt hotell. Solen lyste från en klarblå himmel och Robban klappade morfar lite överlägset på flinten.
-Du klarade inte att fixa regn! Du skojar nog med oss när du berättar hur du har fixat väder och parkeringsplatser och sånt.
-Nej gubbe lille, det är inte skoj inte! Förresten så ville du inte ha regn förrän vi kommer fram till hotellet och jag har inte hittat något bra hotell ännu.
-Jaja - men du tror väl inte det kan regna när det inte finns ett enda moln på himlen.
-Vi får väl se, sa morfar och pekade på ett värdshus i tyrolerstil. Tycker ni det ser inbjudande ut?
-O ja. Där stannar vi! sa mormor och Ida på samma gång och pojkarna höll med.
Morfar körde in på parkeringsplatsen och kommenderade:
-Avstigning! Jag tror nog det finns lediga rum, så ta med er era väskor.
Robban klev ur bilen och lastade ut de andras väskor för att komma åt sin egen som stod längst in. Så vände han sig till morfar med ett triumferande leende:
-Nu har vi kommit till hotellet morfar och jag ser inte en droppe regn så du har miss......
Det hördes ett väsande ljud från en brandpost några meter därifrån och en kaskad av vatten sköljde över hela sällskapet som blev genomvåta innan de hunnit sätta sig i säkerhet. Ingen människa fanns vid brandposten.
-Baske mig lyckades inte morfar ordna regn ändå! sa mormor förundrad.
-Det var fusk för det var inte äkta regn! protesterade Robban. Men det duger ändå, jag blev ju genomvåt och avkyld. Jag undrar hur morfar bar sig åt, eller var det bara tur?
-Man vet aldrig riktigt när det gäller morfar! skrattade mormor. Jag har aldrig lyckats bli klok på honom!

21. HEMFÄRDEN.

Med sorg i hjärtat infann sig hela gruppen inklusive Danke vid cirkusens entré i god tid före klockan åtta på lördagskvällen. De var väntade. Cirkusdirektören kom ut och hälsade och erbjöd dem att vara med på kvällens föreställning och uppleva Dankes världsberömda uppvisning. Alla tvekade först en lång stund. De tyckte att avskedet var jobbigt nog och var rädda att det skulle kännas alltför plågsamt att se Danke i sin "naturliga" miljö. Till slut sa morfar:
-Jag tror att Danke får avgöra! Du Danke vad säger du om vi går nu och inte stannar över föreställningen?
Danke satt helt tyst och trots att morfar gav honom en hel minut hördes inte ett ljud från fågeln.
-Okej Danke vad säger du om vi stannar och ser föreställningen?
-Danke! Bravo! Bravo! Bravo! sa han och bredde ut vingarna och bugade sig.
-Okej Danke, då stannar vi! beslöt morfar och de övriga hade inget att invända.

Det blev en jättefin föreställning med Danke som kvällens höjdpunkt. Han gissade kort, han räknade svåra tal och han kunde visa vad människor gömde bakom ryggen. Publiken applåderade och jublade. Morfar böjde sig mot barnen och viskade:
-Det blir kanske lättare för oss att lämna honom nu när vi vet hur han kan roa en så här stor publik och hur duktig han är i sitt "arbete". De tar säkert väldigt väl hand om honom så han har det bra här. Tror ni inte det?
-Jo. snyftade Ajax. Men jag hade fäst mig så vid honom och han hade det bra hos oss också.

Danke avslutade sitt nummer och medan publiken jublade flög han över till cirkusdirektörens axel och klättrade ut på hans arm, ända ut till handen där mikrofonen var. Han sträckte fram halsen och sa högt och tydligt, med näbben intill mikrofonen:
-Halloj mormor! Halloj Ajax! Halloj Ida! Halloj Robban! Halloj Rolle! Halloj morfar, gubbe lille!
-Ah! Vad gullig han är! Han har lärt sig våra namn! sa mormor och fick tårar i ögonen.

När Danke försvunnit in med cirkusdirektören genom ridån och nästa nummer hade börjat grät alla i gänget. De var rörda över Dankes avskedsord och de kände inte alls för att se resten av föreställningen. I stället reste de sig och smög ut genom entrén. En av cirkusens anställda kallade tillbaka morfar och pratade med honom en stund.
-Vad ville han? undrade Robban när morfar återvänt till gruppen.
-Han frågade om vi hade fått ett kuvert med hittelönen för Danke. Jag sa att vi inte brydde oss om hittelön, men han var envis så jag lovade att vi skulle komma hit om i morgon på väg till Puttgarten.
-Då kanske vi kan få hälsa på Danke en sista gång! viskade Ida.
-Ja kanske det.

Efter en tidig frukost i hotellets matsal packades bilen och sista etappen på deras långa resa skulle klaras av. Redan samma eftermiddag skulle de vara hemma i Sverige igen. Första etappmålet var cirkusen och de togs emot av en i personalen som talade om att cirkusdirektören skulle komma om ungefär tio minuter. Ajax frågade om de kunde få träffa Danke under tiden och det fanns det inga hinder för, menade mannen och gick för att hämta den lille nymfparakiten.
Danke kom själv flygande till dem och ägnade var och en av dem en liten stund för näbbpuss och fnattning. När alla var avverkade flög han iväg. Ajax tittade efter honom och sa lite missmodig:
-Jaha, det var det. Vi betydde tydligen inte mer för honom än att han stack så snart han sagt adjö. Jag som trodde att han gillade oss.
-Det gör han säkert också, men han har ju bott längre på cirkusen än hos oss och har säkert många här som han tycker om. Vi får väl acceptera att han trivs och vara glada för hans skull! sa morfar, men det hördes på rösten att han inte riktigt kände på det sätt som han sa.
Cirkusdirektören var lite stressad när han anlände och grävde i innerfickan där han hittade ett skrynkligt kuvert som han lämnade över till morfar. Sedan var han tvungen att rusa iväg.
Morfar skakade på huvudet, stoppade kuvertet i fickan och vände sig till de andra:
-Jaha, det var alltså den stora tackceremonien. Eftersom både Danke och direktören hade bråttom, får vi väl också sticka iväg.

Färden fortsatte till Puttgarten. Vid färjeläget låg färjan redan klar för avfärd och det blev bara ett kort uppehåll för att visa biljetterna och efter ett par minuter var bilen ombord. Barnen och morföräldrarna handlade flera kassar fulla i båtens skattefria butiker och hann dessutom dricka kaffe och läsk innan det var dags att placera in sig i bilen igen för färden till Dragör och ny färja till Sverige.

På färjan över till Limhamn ville alla ha röda danska korvar och mitt i en munsbit kom Robban att tänka på något:
-Vad var det i kuvertet som du fick av cirkusdirektören?
-Det var som sjutton! Det hade jag alldeles glömt bort! sa morfar och fiskade upp kuvertet.
-Det är till dig Ajax, det var ju du som hittade Danke, sa han och lämnade över kuvertet till Ajax.
Ajax fläkte upp kuvertet och drog ut en sedel och ett papper.
-Det är visst tio tyska mark, sa han. Men jag kan inte förstå det som står på lappen.
-Jag kan läsa det! sa morfar och tittade på det skrivna. Först såg han förvånad ut, sedan såg han ilsken ut och sedan gav han upp ett sådant gapskratt att alla i cafeterian tittade på honom och rynkade pannorna. En som skrattar så på en Danmarksbåt måste vara totalberusad, menade de tydligen.
-Vad står det? undrade Ajax.
-Det var det dummaste och löjligaste och snålaste och mest vansinniga jag har varit med om! sa morfar och kunde inte sluta att skratta. Han skrattade så tårarna rann utefter kinderna och han fick snyta sig och andas djupt för att lugna ner sig.
-Ja men vad står det då? envisades Ajax som höll på att spricka av nyfikenhet. De övriga var minst lika nyfikna och undrande.
-Jo hör här! Så här står det: Hittelön för cirkusdjur: Femtusen mark.
-Men det var ju bara tio mark i kuvertet, protesterade Ajax.
-Ja lugna dig så får du höra allt som står på lappen. Det står alltså: Hittelön för cirkusdjur: Femtusen mark. Avgår: Hyra av cirkusartist i tio dygn för Femhundra mark per dygn, summa Femtusen tyska mark. Minus kostersättning tio dygn á en mark per dygn är lika med summa Tio mark. Att utbetala: Tio mark.
-Vi fick alltså Femtusen mark i hittelön! sa Ajax.
-Och vi fick betala femhundra mark varje dygn för att ha Danke hos oss på resan, sa Ida.
-Och vi var borta i tio dagar, sa Rolle.
-Och då blev det inga pengar över av hittelönen, sa Robban.
-Just det! sa morfar. Fast det blev ju tio mark för att han fick mat av oss och för att cirkusen slapp betala fröna, så lite vinst blev det allt. Han lär inte ha ätit för så mycket.
Det var tyst vid bordet en liten stund men sen började alla att skratta. Det var ju precis som morfar sagt så löjligt, dumt och snålt alltihop.

De skrattade fortfarande när bilen körde i land i Limhamn och först mitt inne i Malmö slutade skratten och morfar kunde säga:
-Välkomna tillbaka till Sverige. Nu är vi hemma igen och det har verkligen varit en spännande resa.
-Jaa, helmysig! ropade barnen i kör.
-Och välbehållna är vi allihop, utan något olyckstillbud på vägarna och inte någon sjuk eller skadad. Morfar har kört som en hel karl! sa mormor. Jag tycker att vi hurrar för vår skicklige chaufför.
-Jaa! skrek barnen och så hurrade de fyra gånger för honom.
Då hördes en liten späd röst:
-Bravo! Bravo! Bravo!
-Sluta Ida. Du behöver väl inte göra mig ledsen igen nu när jag nästan kommit över saknaden efter Danke, sa Ajax irriterat.
-Jag har inte gjort något! protesterade Ida.
-Jo! Du härmade Danke.
-Det gjorde jag visst inte!
-Jo det gjorde du!
-Mormor ohoj! hördes den lilla rösten igen och Dankes huvud stack fram under kanten på instrumentbrädan.

Det blev vilt jubel i bilen. Barnen skrattade och grät om vartannat. Danke klättrade upp i mormors knä, fortsatte upp på axeln, kelade med henne och ville pussas. Morfar fick köra in på närmaste lediga parkeringsplats. Han hade fått något i ögat och kunde inte se ordentligt, sa han.
Alla ville klia och kela med fågeln och när han avslutade med kelstund hos morfar och morfar hade kliat honom och pussat honom på näbbet, sa morfar strängt:
-Du har gjort något brottsligt Danke lille. Dels har du stulit dig själv från cirkusen och det är illa nog. Sen har du smugglat dig själv igenom två länders tullar och du har inte betalt införselavgift och du har inte suttit i karantän. Men jag är så förbaskat glad att se dig igen så jag lovar att du skall få bo hos oss i tur och ordning och du skall få en ny stor bur.
-Danke! sa fågeln och fortsatte: Danke schön morfar gullegubbe.